NY BLOGG!

NY BLOGG! NY BLOGG! NY BLOGG! NY BLOGG! NY BLOGG!

enannanjessica.se

är adressen och platsen var jag nuförtiden finns med mina klokheter och dumheter. Vi ses där!

Nytt på G.

Jag jobbar (med Erics hjälp) på en ny blogg och en ny bloggdesign. Jag känner mig ungefär som det känns när man har köpt nya träningskläder, sjukt sugen på att träna, springa, hoppa och använda de snygga plaggen. Likadant känns det med den nya bloggen, jag tycker ju om att skriva, jag ska bara få det att bli rutin också, så att ni kan läsa om mina äventyr och tankar. Får väl se hur länge träningskläder-känslan håller i sig bara... Så fort allt är fixat och fint på den nya bloggen så får ni adressen också såklart!

Hej!

Att ha mycket på tallriken.

Efter en aggressiv kommentar från Angelica (:P) tar jag nu tjuren vid hornen igen. Det var så att de senaste 6 dagarna, då bloggen varit tyst, så har jag hunnit med att umgås med Emelie och Malena, städa garderober, varit på två Halv 8 hos mig-middagar, skrivit två tentor i tyska, gått tre luciatåg, åkt buss och bil i sammanlagt 10 timmar, varit på Ikea, gått på föreläsningar och seminarier och sovit litegrann. Intensivt med andra ord. Dessutom är iPhonetäckningen på landet sämre än usel, varpå mobilbloggande är uteslutet. Men nu. Nu har jag några dagar av packningshets, flyttstädning och plugg innan Eric kommer och julen kan börja. Om 11 minuter ska det komma nån och kolla på min lägenhet, sen ska jag till högskolan för en föreläsning i akademiskt skrivande, och sen kommer jag väl hem igen. Då blir det fler blogginlägg.

Mallis och jag gick vårt sista luciatåg NÅGONSIN i Frenninge kyrka i tisdags.

Att berätta om ett av mina favoritplagg.

Jag gillar klänningar och strumpbyxor, men har ingen direkt favorit. Jag tänker se praktiskt på det. (Min mamma gillar när man är praktisk och jag måste samla poäng nu inför julen.. :)) Om jag måste nämna ett specifikt plagg så blir det mitt dyraste: Min vinterjacka från The North Face. Den är skitstor, klumpig och kostade över tretusen spänn. MEN. Den är varm, gosig, skön, vattentät, vindtät, går ner över röven och har en mysig luva som håller lilla huvudet varmt. Känner på mig att den kommer att vara resten av mitt liv, om jag är rädd om den. Vilket jag är eftersom den var så himla dyr. Ja, till och med förra vintern, när vi hade minusgrader och snö i sex månader (kändes det som) så var jag varm och go i min norra ansiktsjacka. <---- Ordvits! Okej, jag går och lägger mig nu.

Hos mamma och pappa förra vintern.

Att pyssla hela kvällen.

Ikväll har jag ägnat mig åt cirka fyra timmars avkopplande pysslande, jo jag är seriös, tog ledigt från pluggandet och öppnade upp min nystädade låda of pyssel och körde loss. Älskar att sitta på golvet bland papper, glitter och band, klippa, klistra och rita. Ahh..
Jag gjorde bland annat ett julkort till Grace, mitt lilla nanny-barn i Frankfurt, hon brukar få ett självpysslat kort vid Halloween, Valentine's, hennes födelsedag, jul och påsk. Och sommar. Jag gillar att göra kort och hon blir glad när hon får brev med hennes namn på. Det kortet ligger på tork just nu och får göras klart imorgon.
Sen pysslade jag även fram en julstjärna efter att min jobbekompis Kelly i Tyskland postat på Facebook och visat en stjärna hon tyckte såg svår ut. Jag antog utmaningen. När jag väl hade fattat hur man skulle göra så var inte själv utförande så svårt. Ja. Det var mest det jag ville berätta. Önskar ibland att jag jobbade på Panduro. Jag skulle göra om butiksskyltningen dagligen.

Vete fan om jag är så himla duktig på att göra mina alster rättvisa genom mobilkameran, men jag försöker för bloggen skull.

Min stjärna som ska hänga i fönster fram till dopparedan'!

Graces kort som alltså inte är färdigt, men man fattar ju principen!

Halv 8 hos mig

Igår hade jag besök av tre hyffsat välkända människor, till skillnad från hur det brukar vara på TV när Halv 8 hos mig går av stapeln. Det var Malin, Emma och Ulrika som var inbjudna och jag var först ut. Det var ganska nervöst alltså, fast jag aldrig hade trott det. Till förrätt serverades en gul paprikasoppa med smörsnittar. Den blev bra tyckte jag själv. Alltid svårt att veta vilken konsistens folk föredrar på sin soppa. Vissa gillar när det är som vatten, andra tycker den ska vara mer som gröt. Min var typ en blandning mellan gröt och vatten. Huvudrätten kom sen. Ett recept som jag aldrig lagat innan, en chansning kanske man kan tycka, men jag ville verkligen servera risotto eftersom jag är bra på det, också ville jag ha nåt till risotton som passade utan att vara för overpowering. Ja, så det blev det parmesan-och persiljepanerad kycklingfilé med risotto och ugnsrostade tomater. I samband med förtäringen av huvudrätten skedde fadäs nummer ett, den som antagligen kommer att kosta mig vinsten. Emmas kyckling var inte helt klart inuti. Fast jag tyckte att jag hade skurit i den tjockaste biten och kollat så fick min gäst alltså rå mat. Rå kyckling! Sen fick Ulrika också en bit som inte var klar. Riktigt pinsamt! När jag gör kyckling är jag alltid livrädd för att göra som mamma, ha inne filén en extra halvtimme för att vara säker på att allt är genomstekt, resultatet blir ofta en kyckling som man kan krossa rutor med. Men ja, rå kyckling, inte bra. Jag ska nämna också att både Ulrika och Malin tog mer mat, ett positivt tecken vill jag tro.
Sen var det dags för efterrätt. Då serverade jag vaniljpannacotta med röda bär. I vinglas kom de dessutom, dels för att det såg snoffsigare ut och dels för att jag inte hade något annat att hälla upp det. Alternativet hade varit en samling udda muggar från McDonalds, Disneyland och scouterna bland annat. Tror inte det nej. Pannacottan verkade de gilla iallafall, fast jag måste vara lite självkritisk där och säga att den som man gör på bara grädde är snäppet godare. Gårdagens var en nyttigare variant där också vaniljyoghurt ingick.
Ja, sen hängde vi lite i soffan, lyssnade på min brist på musiksmak och snackade skit om våra tröga klasskamrater. Det obligatoriska röstningsmomentet i Halv 8 hos mig skulle vi ju också efterapa. Alla fick varsin post-it med mitt namn på som de sen skrev poäng på och la i en väldigt fancy silverask med sammetstyg på insidan. Sista middagen, hos Ulrika i nästnästa vecka så får vi läsa på lapparna och kora en vinnare. Spännande! Efter detta moment blev Malin trött, så hon lastade in de andra två i bilen och körde hem. Tystnaden lade sig åter över den lilla ettan i Rosengård och diskade tornade upp sig i köksvrån. Jag tittade inte åt det hållet, skypade istället med pojkvän och gick och la mig mätt och belåten.

Att berätta om ett av sina favoritfotografier.

Den här bilden togs den 13e december 2008 i en irländsk pub i Sachenhausen i Frankfurt i Tyskland. Det är jag som står där, lite lullig och glad och på festhumör. Helgerna var mina andningspauser när jag jobbade som nanny hos den där familjen. Jag var lite på min vakt, med jackan fortfarande på, eftersom jag fortfarande hade helgen före i minnet. Då hade jag blivit av med min mobil och det var en orangehårig kille som visade sin snopp och bad om en avsugning. Ja. Annan historia. Iallafall så stod jag där med jackan på och pratade med den charmigaste killen jag någonsin träffat. Jag tänkte inte på något särskilt, vad jag kan minnas alltså, mer än att han var söt och jag trivdes. Vi stod där hela kvällen och pratade och skrattade tills vi började hångla istället och sen åkte han hem. Det var Eric. Nu har vi snart känt varandra i tre år. Inte visste väl jag att han skulle bli bland det viktigaste som finns i livet. Visst är det rätt häftigt att jag faktiskt har ett kort på första gången vi träffades! Åh vad jag är glad att jag har honom.

STARSTRUCK!

Spiderchick som jag la till på min lista över favoritbloggar, kommenterade det inlägget och sa tack för att hon fick vara med på min lista! Sjukt. Först blev jag retweetad av Ebba von Sydow på Twitter och nu händer detta. Jag väljer att tolka dess små händelser som tecken på att jag är ämnad för något stort. Ska leva på detta fram till jul nu. Tack Ebba och tack Moa! Peace out!

Spiderchick

Ebba von Sydow

Att berätta om bloggarna jag läser.

Eric is lieb!

Det är så att jag läser väldigt många bloggar. Väldigt många. Och när jag säger väldigt många så menar jag extremt många. Men okej, ska försöka begränsa mig till tio stycken. Här kommer de (utan inbördes ordning):

niotillfem Skrivs av Sandra som är en grym copyrighter som skriver texter som går rakt in i hjärtat. Dessutom bor hon i New York och har distansförhållande som jag!

underbaraclara Skrivs av Clara som bor i Norrland, myser och lagar mat hela tiden. Hon har en bebis som heter Bertil och är väldigt pysslig av sig.


attvaranågonsfru Skrivs av Emma som är skåning, gift , skitrolig och härlig. Hon har också en gullig bebis som man får titta på.

spiderchick Skrivs av Moa som är en duktig skribent med sunda värderingar och riktigt roliga inlägg om sitt vardagsliv.

renhuvud Skrivs av Angelica, min kompis Angelica, som bor kvar i Tyskland och jobbar som barnvaktare. Genom henne får jag lukta lite på Frankfurt när det behövs.

korvasbloggen Skrivs av Daniel, en av de få killbloggarna jag följer. Han är grym på att skriva roligt och urgulligt om sin dotter Korvas liv.

fotbollsfrun Skrivs av Malin Wollin, fantastisk skribent, författare och mamma som driver med sig själv och vardagen. Det känns autentiskt, äkta och fint.

linneaiusa Skrivs av Linnéa som bor i USA med sin äkta man Casey. Hon är ärlig, bitter, glad, träningspeppad och lat omvartannat och det är riktigt roligt att läsa!

karinskonstgrepp Skrivs av Karin som är en tokig tjej i sina bästa år, hon har fantasi och energi som aldrig tryter och presenterar konstiga bilder och knäppa pyssel hela tiden.

surisburnbook Skrivs av Suri, Tom Cruise och Katie Holmes dotter, iallafall är det det man ska tro. Hon dissar allt och alla, särskilt andra kändisbarn och sina egna föräldrar. Hilarious!

(Hade jag fått nämna fler hade jag tagit med allafårplus, missmaries, jackieandi, bloggkommentatorerna, ebbasblogg, fredrikbackman, yvonnees, elsabillgren, onekligen,heute , egoinas och katrinzytomierska.)

Att berätta om hur man var för ett år sen.

För ett år sen (lite drygt) var jag en liten skånsk flicka som trodde att livet var på väg att bli vanligt, normalt, svenskt och tråkigt. Allt det där som jag hade flytt som pesten i tre år i Tyskland. Jag stod på Frankfurts flygplats en eftermiddag i slutet av augusti, kramade Eric så hårt det gick och satte mig på ett plan mot Köpenhamn. Jag trodde inte att jag skulle klara av ett distansförhållande, jag tycker om närhet och romantik allt för mycket. Jag trodde  heller inte att Malmö var något för mig. Jag trodde definitivt inte att det skulle bli engagerande och intressant att plugga. Jag erkänner det, jag var ganska negativ den där månaden, innan livet förändrades. Men, man kan inte alltid få som man vill, iväg kom jag och flyttat in i Rosengård fick jag.

Skolan drog igång, pluggandet på universitetsnivå som jag tidigare såg som nödvändigt ont, ett trappsteg mot toppen som man inte kan hoppa över. Det visade sig att det var roligt att gå i skolan igen. På Malmö Högskola träffade jag fler fina människor, fast jag egentligen hade ställt in mig på att Emelie och Malena var allt jag behöver, allt jag saknat under min tid utomlands. Hjärnan njöt av att vara igång igen, det är stor skillnad på att passa 7-månaders bebis och lära sig analysera språkliga fenomen, på engelska dessutom. Tentorna, uppsatserna och redovisningarna lades på hög och varje gång jag fick ett godkänt växte jag på insidan. Det är fortfarande så, bra resultat i skolan är motivation och bekräftelse, jag är inte bara alla mina dåliga sidor, jag fattar något, kanske finns det hopp.

För ett år sen var jag en liten skånsk flicka som var beredd på det värsta och blev positivt överraskad. Malmö, skolan, vännerna och den förstärkta kärleken till E överraskade mig. Nu är jag smartare och tryggare än nånsin, något som firas med att rycka upp de ytliga rötterna, packa in IKEA-möblerna och dra till Australien. Det som inte dödar mig, gör mig starkare.

C5-gruppen på pub i september 2010! Moein, Matt, Debbie och jag.