Först och främst vill jag säga att jag känner mig väldigt tacksam över att jag överhuvudtaget fått uppleva kärlek. Många sena kvällar har jag gråtit i kudden som tonåring och tyckt att jag var ful, äcklig och misslyckad. När alla andra fick hångla och ligga fick jag typ vakta väskor och spela snake på mobilen. (Nu bortser jag naturligtvis från den sortens kärlek som man känner för sina föräldrar, syskon och bästa vänner. Här snackar vi kär-kärlek.)
Men turen vände och med en viss del självanalys och insikt, kan jag väl gissa att det var mitt höjda självförtroende, till följd av avklarad utlandsvistelse, som gjorde att kärleken hittade mig också, i en irländsk bar i Frankfurt.
Innan jag träffade Eric så trodde jag att en pojkvän var som en pojke som man fick pussa på och hålla i handen och sova med och sådär. That's it, trodde jag. Men. Det visade sig att en pojkvän är som en bästa vän som man får pussa och hålla i handen. Värsta bästa kombinationen ju! Jag älskar som sagt mina bästisar över mycket annat här på jorden, men den här kombinerade människa som kallar sig min pojkvän är nåt alldeles extra. Och därför är kärlek för mig en blanding av ömsesidig trygghet, ohejdbart skrattande, intellektuell stimulans och fysisk attraktion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar