Att sakna fina minimänniskor..

Via Angelicas blogg halkade jag in på en av de nuvarande Frankfurt-aupairernas blogg. Fanny heter hon  tror jag visst och jag som är en människokännare av stora mått kan redan säga att de barnen kan skatta sig lyckliga. Från bloggen och hur hon skriver om sinaaupairungar och aupairdagar så vet man helt enkelt att hon är en sån som uppskattar barn.
Men det var inte det jag skulle prata om. Jag skulle prata om MIIIG. (För det här är min blogg.) Och jag tycker också väldigt mycket om barn. Väldigt väldigt väldigt mycket om barn. Och jag undrar om ni kan förstå, eftersom jag inte riktigt kan det själv, att jag faktiskt hann jobba med barn typ 5,5 år på raken innan jag började plugga förra hösten. När man ser det så är det kanske inte så konstigt ändå att jag saknar det så väldigt. Jag blir avundsjuka på Angelica som fortfarande får busa, lyssna på gulliga kommentarer och hålla småväxta människor i handen. Också nu denna Fanny, som är aupair, ett jobb som jag trots allt trivdes väldigt bra med.
Troligtvis är min nanny- och aupiarkarriär över. (Men man vet aldrig vad som händer i framtiden.) Förhoppningsvis får jag ett barn eller fem själv om några år. Jag längtar så väldigt, alla mina vänner får höra tjat om det vareviga dag, jag längtar så väldigt efter en att ta hand om igen.
Som plåster på såret att det kommer dröja minst två år till eftersom jag måste plugga färdigt och avsluta ett distansförhållande och sen påbörja ett samboförhållande först, så har jag målat och ritat ett Halloween-kort till Grace idag. Hon ska få det sen när Halloween närmar sig, för hon är en av mina gamla nannybarn.