Att göra av med tiotusen kronor...

... på under tre minuter är hyffsat enkelt när man köper en flygbiljett till Australien. Det är alltså så att nu finns det ingen återvändo, den 18e februari sätter jag mitt nervösa arsle på ett flygplan i Frankfurt, åker till Singapore först för en kort paus och sedan vidare mot Adelaide där jag landar 25 timmar senare. Det är väldigt långt till Australien har jag förstått. Alltså, jag har ju varit på Nya Zeeland, ännu längre bort, innan, men nu är det allvar på riktigt på något vis. Jag kommer att vara borta nästan exakt fyra månader och två veckor innan jag åter igen får kasta mig i armarna på pojkvännen i Tyskland. Ni ska veta att jag känner mig säker. Säker på att det här är vad jag vill, säker på att jag kommer klara av att plugga och bo på andra sidan jorden. Och säker på att E kommer att vänta på mig och jag på honom. Livet är till för att levas. Det är bara att bita ihop, kämpa på och tänka "det som inte dödar dig, gör dig starkare".

Jag planerar att vara stark som en kortväxt, blåögd, skånsk oxe när jag kommer tillbaks till Europa den 3 juli.

Jag vet inte.

Framtiden. Jag vet inte mycket om den, men kan ändå inte sluta tänka på den.  Om fem år till exempel, jag har fyllt trettio och det är 2016. Fem år bort. Jag vet inte.
Jag vet inte vad jag gör om fem år, kanske är jag superstressad trebarnsmamma som skjutsar till fotbollsträning och steker plättar, kanske jobbar jag på en skabbig snabbmatsrestaurang, snäser åt kunder och har stekfett under naglarna. Jag vet inte.
Jag vet inte var jag är om fem år, kanske bor jag i mina föräldrars gamla hus på landet i Skåne, kanske sitter jag i en flashig skyskrapa i New York med Missonimattor på golvet. Jag vet inte.
Jag vet inte vem jag är om fem år, kanske har jag kortklippt hår, finnar och tandställning, kanske är jag knubbig, krokig och kalascool. Jag vet inte.
Jag vet inte hur världen ser ut, hur mycket pengar som finns på mitt konto, vem som är mina grannar, hur mycket jag gillar min chef, var jag handlar min mjölk, vilken färg mitt nagellack har, vem som är statsminister i Sverige, hur man bakar lyckade wienerbröd, om det har kommit en Sex and the City 3 eller om melodifestivalen är ännu sämre om fem år.

Jag vet bara en sak. Jag vill vara med honom.

Att upplysa er om sånt som hänt.

Idag avslutas den här terminens två första kurser med inlämning av två uppsatser. Jag blev färdig igårkväll, nu måste jag bara ta mig till andra sidan stan och skolan och lämna in dem. I tisdags skrev vi tenta, före det har vi haft två muntliga redovisningar och en hemtenta, plus inlämningsuppgifter en gång i veckan. Det är mycket helt enkelt, mycket som ska göras, fast vi inte är i skolan så himla många timmar i veckan. Tyskakursen har jag tyvärr pausat lite också, ska försöka få nåt gjort på den nu i helgen innan vi kör igång med två nya kurser nästa vecka.

Eric kom alltså inte förra veckan. Det var riktigt hårt. Inget han kunde hjälpa naturligtvis, han blev sjuk och gick på penicilin tills igår, men det var ändå väldigt hårt. Det handlar om inställningen. Jag har varit utan honom längre än så, men när lägenheten är städad, bacon inköpt och middag med vänner inbokad så är det trist och hårt och sorgligt att han inte kom. However, jag fick sms efter tentan i tisdags med en bild på hans flightreservation som  han har gått och bokat, bara sådär! Så nu kommer han på onsdag, stannar tills på måndag och sen ska jag till Frankfurt fyra dagar senare! Känns mycket bra i magen.

Australienfixandet tar också mycket tid och energi. Min handledare på skolan är värdelös, har ingen koll på något och papperna tar över mitt liv känns det som.. Har iallafall kommit in på skolan nu, så så snart jag har mitt stipendium så ska jag boka en flygbiljett och sen finns det INGEN ÅTERVÄNDO! Och det känns bra, jag är exalterad och glad och spänd och jag kommer naturligtvis sakna Eric vansinnigt mycket, men också mina fina klasskamrater, Emelie och Malena och Gabriella och en massa andra gamla vänner, Frankfurtfolk och så vidare. Men det får jag tänka på sen, när jag är hos Eric i Frankfurt och väntar på att terminen i Adelaide ska börja. Nu en dusch och lite lunch!