Att ha mycket på tallriken.

Efter en aggressiv kommentar från Angelica (:P) tar jag nu tjuren vid hornen igen. Det var så att de senaste 6 dagarna, då bloggen varit tyst, så har jag hunnit med att umgås med Emelie och Malena, städa garderober, varit på två Halv 8 hos mig-middagar, skrivit två tentor i tyska, gått tre luciatåg, åkt buss och bil i sammanlagt 10 timmar, varit på Ikea, gått på föreläsningar och seminarier och sovit litegrann. Intensivt med andra ord. Dessutom är iPhonetäckningen på landet sämre än usel, varpå mobilbloggande är uteslutet. Men nu. Nu har jag några dagar av packningshets, flyttstädning och plugg innan Eric kommer och julen kan börja. Om 11 minuter ska det komma nån och kolla på min lägenhet, sen ska jag till högskolan för en föreläsning i akademiskt skrivande, och sen kommer jag väl hem igen. Då blir det fler blogginlägg.

Mallis och jag gick vårt sista luciatåg NÅGONSIN i Frenninge kyrka i tisdags.

Att berätta om ett av mina favoritplagg.

Jag gillar klänningar och strumpbyxor, men har ingen direkt favorit. Jag tänker se praktiskt på det. (Min mamma gillar när man är praktisk och jag måste samla poäng nu inför julen.. :)) Om jag måste nämna ett specifikt plagg så blir det mitt dyraste: Min vinterjacka från The North Face. Den är skitstor, klumpig och kostade över tretusen spänn. MEN. Den är varm, gosig, skön, vattentät, vindtät, går ner över röven och har en mysig luva som håller lilla huvudet varmt. Känner på mig att den kommer att vara resten av mitt liv, om jag är rädd om den. Vilket jag är eftersom den var så himla dyr. Ja, till och med förra vintern, när vi hade minusgrader och snö i sex månader (kändes det som) så var jag varm och go i min norra ansiktsjacka. <---- Ordvits! Okej, jag går och lägger mig nu.

Hos mamma och pappa förra vintern.

Att pyssla hela kvällen.

Ikväll har jag ägnat mig åt cirka fyra timmars avkopplande pysslande, jo jag är seriös, tog ledigt från pluggandet och öppnade upp min nystädade låda of pyssel och körde loss. Älskar att sitta på golvet bland papper, glitter och band, klippa, klistra och rita. Ahh..
Jag gjorde bland annat ett julkort till Grace, mitt lilla nanny-barn i Frankfurt, hon brukar få ett självpysslat kort vid Halloween, Valentine's, hennes födelsedag, jul och påsk. Och sommar. Jag gillar att göra kort och hon blir glad när hon får brev med hennes namn på. Det kortet ligger på tork just nu och får göras klart imorgon.
Sen pysslade jag även fram en julstjärna efter att min jobbekompis Kelly i Tyskland postat på Facebook och visat en stjärna hon tyckte såg svår ut. Jag antog utmaningen. När jag väl hade fattat hur man skulle göra så var inte själv utförande så svårt. Ja. Det var mest det jag ville berätta. Önskar ibland att jag jobbade på Panduro. Jag skulle göra om butiksskyltningen dagligen.

Vete fan om jag är så himla duktig på att göra mina alster rättvisa genom mobilkameran, men jag försöker för bloggen skull.

Min stjärna som ska hänga i fönster fram till dopparedan'!

Graces kort som alltså inte är färdigt, men man fattar ju principen!

Halv 8 hos mig

Igår hade jag besök av tre hyffsat välkända människor, till skillnad från hur det brukar vara på TV när Halv 8 hos mig går av stapeln. Det var Malin, Emma och Ulrika som var inbjudna och jag var först ut. Det var ganska nervöst alltså, fast jag aldrig hade trott det. Till förrätt serverades en gul paprikasoppa med smörsnittar. Den blev bra tyckte jag själv. Alltid svårt att veta vilken konsistens folk föredrar på sin soppa. Vissa gillar när det är som vatten, andra tycker den ska vara mer som gröt. Min var typ en blandning mellan gröt och vatten. Huvudrätten kom sen. Ett recept som jag aldrig lagat innan, en chansning kanske man kan tycka, men jag ville verkligen servera risotto eftersom jag är bra på det, också ville jag ha nåt till risotton som passade utan att vara för overpowering. Ja, så det blev det parmesan-och persiljepanerad kycklingfilé med risotto och ugnsrostade tomater. I samband med förtäringen av huvudrätten skedde fadäs nummer ett, den som antagligen kommer att kosta mig vinsten. Emmas kyckling var inte helt klart inuti. Fast jag tyckte att jag hade skurit i den tjockaste biten och kollat så fick min gäst alltså rå mat. Rå kyckling! Sen fick Ulrika också en bit som inte var klar. Riktigt pinsamt! När jag gör kyckling är jag alltid livrädd för att göra som mamma, ha inne filén en extra halvtimme för att vara säker på att allt är genomstekt, resultatet blir ofta en kyckling som man kan krossa rutor med. Men ja, rå kyckling, inte bra. Jag ska nämna också att både Ulrika och Malin tog mer mat, ett positivt tecken vill jag tro.
Sen var det dags för efterrätt. Då serverade jag vaniljpannacotta med röda bär. I vinglas kom de dessutom, dels för att det såg snoffsigare ut och dels för att jag inte hade något annat att hälla upp det. Alternativet hade varit en samling udda muggar från McDonalds, Disneyland och scouterna bland annat. Tror inte det nej. Pannacottan verkade de gilla iallafall, fast jag måste vara lite självkritisk där och säga att den som man gör på bara grädde är snäppet godare. Gårdagens var en nyttigare variant där också vaniljyoghurt ingick.
Ja, sen hängde vi lite i soffan, lyssnade på min brist på musiksmak och snackade skit om våra tröga klasskamrater. Det obligatoriska röstningsmomentet i Halv 8 hos mig skulle vi ju också efterapa. Alla fick varsin post-it med mitt namn på som de sen skrev poäng på och la i en väldigt fancy silverask med sammetstyg på insidan. Sista middagen, hos Ulrika i nästnästa vecka så får vi läsa på lapparna och kora en vinnare. Spännande! Efter detta moment blev Malin trött, så hon lastade in de andra två i bilen och körde hem. Tystnaden lade sig åter över den lilla ettan i Rosengård och diskade tornade upp sig i köksvrån. Jag tittade inte åt det hållet, skypade istället med pojkvän och gick och la mig mätt och belåten.

Att berätta om ett av sina favoritfotografier.

Den här bilden togs den 13e december 2008 i en irländsk pub i Sachenhausen i Frankfurt i Tyskland. Det är jag som står där, lite lullig och glad och på festhumör. Helgerna var mina andningspauser när jag jobbade som nanny hos den där familjen. Jag var lite på min vakt, med jackan fortfarande på, eftersom jag fortfarande hade helgen före i minnet. Då hade jag blivit av med min mobil och det var en orangehårig kille som visade sin snopp och bad om en avsugning. Ja. Annan historia. Iallafall så stod jag där med jackan på och pratade med den charmigaste killen jag någonsin träffat. Jag tänkte inte på något särskilt, vad jag kan minnas alltså, mer än att han var söt och jag trivdes. Vi stod där hela kvällen och pratade och skrattade tills vi började hångla istället och sen åkte han hem. Det var Eric. Nu har vi snart känt varandra i tre år. Inte visste väl jag att han skulle bli bland det viktigaste som finns i livet. Visst är det rätt häftigt att jag faktiskt har ett kort på första gången vi träffades! Åh vad jag är glad att jag har honom.

STARSTRUCK!

Spiderchick som jag la till på min lista över favoritbloggar, kommenterade det inlägget och sa tack för att hon fick vara med på min lista! Sjukt. Först blev jag retweetad av Ebba von Sydow på Twitter och nu händer detta. Jag väljer att tolka dess små händelser som tecken på att jag är ämnad för något stort. Ska leva på detta fram till jul nu. Tack Ebba och tack Moa! Peace out!

Spiderchick

Ebba von Sydow

Att berätta om bloggarna jag läser.

Eric is lieb!

Det är så att jag läser väldigt många bloggar. Väldigt många. Och när jag säger väldigt många så menar jag extremt många. Men okej, ska försöka begränsa mig till tio stycken. Här kommer de (utan inbördes ordning):

niotillfem Skrivs av Sandra som är en grym copyrighter som skriver texter som går rakt in i hjärtat. Dessutom bor hon i New York och har distansförhållande som jag!

underbaraclara Skrivs av Clara som bor i Norrland, myser och lagar mat hela tiden. Hon har en bebis som heter Bertil och är väldigt pysslig av sig.


attvaranågonsfru Skrivs av Emma som är skåning, gift , skitrolig och härlig. Hon har också en gullig bebis som man får titta på.

spiderchick Skrivs av Moa som är en duktig skribent med sunda värderingar och riktigt roliga inlägg om sitt vardagsliv.

renhuvud Skrivs av Angelica, min kompis Angelica, som bor kvar i Tyskland och jobbar som barnvaktare. Genom henne får jag lukta lite på Frankfurt när det behövs.

korvasbloggen Skrivs av Daniel, en av de få killbloggarna jag följer. Han är grym på att skriva roligt och urgulligt om sin dotter Korvas liv.

fotbollsfrun Skrivs av Malin Wollin, fantastisk skribent, författare och mamma som driver med sig själv och vardagen. Det känns autentiskt, äkta och fint.

linneaiusa Skrivs av Linnéa som bor i USA med sin äkta man Casey. Hon är ärlig, bitter, glad, träningspeppad och lat omvartannat och det är riktigt roligt att läsa!

karinskonstgrepp Skrivs av Karin som är en tokig tjej i sina bästa år, hon har fantasi och energi som aldrig tryter och presenterar konstiga bilder och knäppa pyssel hela tiden.

surisburnbook Skrivs av Suri, Tom Cruise och Katie Holmes dotter, iallafall är det det man ska tro. Hon dissar allt och alla, särskilt andra kändisbarn och sina egna föräldrar. Hilarious!

(Hade jag fått nämna fler hade jag tagit med allafårplus, missmaries, jackieandi, bloggkommentatorerna, ebbasblogg, fredrikbackman, yvonnees, elsabillgren, onekligen,heute , egoinas och katrinzytomierska.)

Att berätta om hur man var för ett år sen.

För ett år sen (lite drygt) var jag en liten skånsk flicka som trodde att livet var på väg att bli vanligt, normalt, svenskt och tråkigt. Allt det där som jag hade flytt som pesten i tre år i Tyskland. Jag stod på Frankfurts flygplats en eftermiddag i slutet av augusti, kramade Eric så hårt det gick och satte mig på ett plan mot Köpenhamn. Jag trodde inte att jag skulle klara av ett distansförhållande, jag tycker om närhet och romantik allt för mycket. Jag trodde  heller inte att Malmö var något för mig. Jag trodde definitivt inte att det skulle bli engagerande och intressant att plugga. Jag erkänner det, jag var ganska negativ den där månaden, innan livet förändrades. Men, man kan inte alltid få som man vill, iväg kom jag och flyttat in i Rosengård fick jag.

Skolan drog igång, pluggandet på universitetsnivå som jag tidigare såg som nödvändigt ont, ett trappsteg mot toppen som man inte kan hoppa över. Det visade sig att det var roligt att gå i skolan igen. På Malmö Högskola träffade jag fler fina människor, fast jag egentligen hade ställt in mig på att Emelie och Malena var allt jag behöver, allt jag saknat under min tid utomlands. Hjärnan njöt av att vara igång igen, det är stor skillnad på att passa 7-månaders bebis och lära sig analysera språkliga fenomen, på engelska dessutom. Tentorna, uppsatserna och redovisningarna lades på hög och varje gång jag fick ett godkänt växte jag på insidan. Det är fortfarande så, bra resultat i skolan är motivation och bekräftelse, jag är inte bara alla mina dåliga sidor, jag fattar något, kanske finns det hopp.

För ett år sen var jag en liten skånsk flicka som var beredd på det värsta och blev positivt överraskad. Malmö, skolan, vännerna och den förstärkta kärleken till E överraskade mig. Nu är jag smartare och tryggare än nånsin, något som firas med att rycka upp de ytliga rötterna, packa in IKEA-möblerna och dra till Australien. Det som inte dödar mig, gör mig starkare.

C5-gruppen på pub i september 2010! Moein, Matt, Debbie och jag.

Att berätta om en människa man beundrar.

Jag beundrar i princip alla som tar sig igenom livet och dess svårigheter med huvudet högt. På senare år har jag förstått att inte alla måste bli som Zlatan, Moder Theresa eller Oprah Winfrey, att lyckas och vara beundransvärd handlar om att tro på sig själv och göra sitt bästa efter sin egen förmåga.

Jag lyssnade häromkvällen på ett sommarprat (på rekommendation av Anna) skrivet och framfört av Malin Sävstam, en tjej som förlorade sin man och två av sina tre barn i tsunamin i Thailand 2009. Jag grät i princip innan jag ens hade tryckt på play. Tänk att något så ofattbart sorgligt, som ingen människor varken förväntar sig eller förtjänar, kan hända på solsemestern i paradiset. Hur orkar man vidare, hur förblir man en hel människa? Jag tror inte att jag förstår ens efter att ha lyssnat på Malin vilken styrka och determination som behövs för att inte duka under av sorg, och då är jag inte ens rätt människa att säga en sån sak eftersom detta ofattbara aldrig hänt mig. Henne beundrar jag, Malin Sävström, kvinnan som fortfarande står upp efter en det fruktansvärda som hänt henne.

Min lillasyster, envisaste tjurskallen i Sverige som har ridit sen hon kunde gå i princip. Som unge fick hon höra att man skulle ha trillat av från hästryggen 100 gånger innan man var en bra ryttare, så hon började räkna. Förstår ni vilken vilja och tålamod man måste har när man jobbar med djur? Inte jag heller, och då har jag ändå jobbat som nanny i mer än fyra år.. Jannicke har sitt eget företag nu, ger ridlektioner, mockar skit, tävlar hopphästar, rider in, sliter, svettas, tjatar och kör, från tidig morgon till sen kväll varenda jäkla dag. Även där krävs det en vilja av stål, uthållighet och, kanske viktigast av allt, passion. Hon älskar det hon gör, hon har ett mål och hon är grym på sitt jobb. Väl värt att beundra denna superengagerade jättemänniska som förtjänar ett break som alla vi som känner henne hoppas att hon kommer att få.

Med risk för att plötsligt bli banal och mainstream så måste jag ändå nämna en kändis här, som tredje kvinnan på listan över människor att beundra. Hon var från början en liten blyg engelsk flicka som berättade kaninhistorier för sin lillasyster tills hon en dag satt på ett tåg och fick en idé om en bok som kom att förändra världen. På ett bra sätt. J.K. Rowling spenderade hela sin barndom samlandes på karaktärsbeskrivningar och idéer till det som sen blev historien om Harry Potter. Hon skiljde sig från sin portugisiska man, flyttade till Skottland och blev deprimerad. Samtidigt som hon funderade på självmord och kände sig som världens mest misslyckade människa, började hon skriva på succéböckerna på olika caféer. Och sen vände det för Joanne. Hon ville bli författare och hon höll ut tills det hände. Nu tjänar hon en massa pengar, äger minst tre hus och välgörenhetsjobbar för glatta livet. Från ingenting till allt det där.

Ser ni den röda tråden i de få exemplen som jag har nämnt här ovan? Det finns inga detaljer i deras historier, bakgrunder eller beskrivningar som stämmer överens. De är olika på många sätt, framförallt olika inför oss, resten av världen. Men en sak har de gemensamt. Viljan. Att kämpa på. Att inte vara en sån som suckar, vänder sig om i dörren, lägger ner verktygen, drar täcket över huvudet, ringer nån för att lasta över bördan, ger upp innan de ens försökt. En sån är inte jag och en sån har jag ingen respekt för. Ingen sa att allt skulle vara lätt, ingen sa att livet är en rak, plan schnitzlad bana med glasstånd och fotmassage längs med vägen. Efter att du klarat av en enkel uppgift är belöningen beige och smaklös. Efter att du har tagit dig förbi ett stort jäkla berg av taggbuskar och blodiglar och blottare är belöningen söt, underbar och befriande.

Jag vet inte riktigt hur den här texten hamnade här. Det var inte meningen. Uppenbarligen så är det något som engagerar mig, det här med att ta sig igenom livet ömsom med hopbitna tänder och ömsom med gyllene skor. Det är så det är. Du är bestämmer över ditt eget öde. Get used to it.

Att berätta om sina bästa vänner.

Favorit i repris från januari 2011.

Jag har många fina vänner från olika platser i världen och från olika perioder i mitt liv. Alla säger att de har de finaste vännerna, men jag är den enda i hela världen som verkligen har rätt på den punkten. I feel blessed.
På grund av tidsbrist har jag bestämt mig för att bara nämna mina två äldsta och bästa vänner här och nu. E kvalificerar sig också in på den här listan, men han nämns tillräckligt redan ;) så nu handlar det om två fina tjtjer; Emelie och Malena.
Malena var i många år min granne i Starrarp, det första kortet på oss både är cirka 24,5 år gammalt. Vi är två gulliga bebisar, en med tjocka kinder (jag) och en utan hår (Malena). Våra föräldrar har umgåtts i samma gäng sen för alltid, och gör det fortfarande. Varje sommar hemma på landet tillbringade jag med Malena. Vi spelade tvspel hos C, brottades i cykelhjälm under rugbymatcher, cyklade till Frennigebadet, letade hemliga ställen eller bara hängde.  Malena är klok, lugn och sansad, diplomatisk och rolig som fan.
Emelie stiftade jag bekantskap med när vi var fyra år och gick på kyrkans barntimmar. Sen hamnade vi i samma klass och blev bästisar i fyran, femman typ. Innan dess lekte Emelie mest häst. Hemma hos Emelie luktar det alltid så gott. Vi har tillbringat många timmar där, ensamma, utan vuxna som stör. Lagat mat, ätit chips med dip, kollat på kabel-tv och myst. Sovit i samma säng och pratat i timmar sen lampan släckts. Varit på dansläger och retat oss på folk, tvingat småtjejer att säga kruk. Varit på Sri Lanka och dissat folk på svenska, hatat människor, skrattat åt kräks-Gabbe på Taj Mahal. Emelie är impulsiv, ärlig, kramig, förnuftig och rolig som fan.

Sen var vi tre. Tre alltid. Folk säger att tre tjejer inte kan vara kompisar, det funkar inte säger de, en kommer alltid vara utanför. Så var det inte med oss tre. Vi är special. Vi gick i samma klass ända till nian. Vi bodde ihop i Ystad i tre år och sov till och med i samma säng stora delar av den tiden. Vi delar så otroligt många minnen, från fnittriga körkonserter, galna vilda utekvällar, äckliga fyllor, scoutläger, svullkvällar med OC, dansnummer i Spice Girlskostymer, timmar med bläddring i skolkatalogerna, McDonaldsturer, svettig Indienresa, Disneysemester i Florida, Ullaredsroadtrips, mellanstadiedisco och mörklagda biljardturneringar till framtidsprat instänga i Mallans rum, Sallepizzor och Icaläsk, Time of Your Life med Johan på gitarr, dansbandsgala och Valborgsfirande som ingen av oss minns. I can go on forever, listan kan göras hur jäkla lång som helst. Poängen är den; De här människorna är så himla lika mig men ändå så himla olika och det är därför vi passar ihop. Utan er är mitt hjärtpussel inte helt, utan er exploderar jag av tankar och funderingar, utan er hade jag inte skrattat så tårarna sprutat alls lika ofta. Tack för att ni finns älskade vänner! Andy's Angels 4evah! <3

Emelie och jag på fin bar i New Delhi, Indien. Vi är både liiite snyggare i verkligheten. :D

Malena och jag på scoutläger i somras. Vi är båda piggare och mindre skabbiga i verkligheten. :D

Att berätta om staden man bor i.

Jag bor i Malmö, falafelns stad, Öresunds stad, mångkulturens stad. Att jag hamnade här beror på två saker. 1. Malmö Högskola erbjöd ett internationellt och brett program, English Studies, som jag tyckte lät intressant och roligt. 2. Närheten till Kastrup, Europa och världen kändes viktig. Jag flyttade hem från Frankfurt, lämnade ett liv och vänner där och ville inte börja om helt från början igen i en ny stad. Skåne kändes tryggt då familj och gamla kompisar finns här.
Nu har jag bott i Rosengård, Malmö i ett år och tre månader. Jag trivs faktiskt helt okej, trots att många hemma på landet var skeptiska så har jag inga problem med Rosengård. Hemskheter som misshandel, rån, våldtäkt och andra kriminella handlingar är enligt min erfarenhet inte risker som bara finns i min del av stan. Jag har inga problem med de flesta av människorna som bor här, i denna blandning av studenter och vanliga dödliga. Dem som jag retar mig på för att de slänger sopor utanför tunnorna och har högljudda slagsmål mitt i natten, dem hade jag retat mig på oavsett var de/vi bor, var de/jag kommer ifrån och så vidare. Min lägenhet är (var, innan jag flyttade in) ren och fräsch och ny, precis lagom stor med ett stort badrum och goda tvättmöjligheter nere i det gemensamma utrymmena. Jag har alltså inte så mycket att klaga på, förutom kanske läget, det tar nästan 40 minuter med den långsammaste bussen ner till skolan och innerstan, men också det har jag lärt mig att leva med.

Just själva stan däremot, inte så mycket, som man säger på engelska oftast. Jag har kanske inte gett Malmö en ärlig chans. Kanske är det för att jag är fattig student och sitter hemma och längtar efter min pojkvän all ledig tid istället för att hänga på Möllan som de coola människorna gör. Kanske är det så att Malmö är trångsynt, torrt och tråkigt, en liten stad i ett litet land som är lika spännande som Kalle Anka på julafton. Möjligheterna känns begränsade, det är lite "det du ser är det du får", något som jag känner gör mig till en liten grå hög av suckar.
Som tur är så bor det en hel del fina människor i Malmö. Nu tänker jag särskilt på tre stycken klasskamrater som precis som jag är inflyttingar. De väntar tills taxin kommer, de lagar härliga hamburgare och grinchar sig över julen. Malmö, som vilken stad som helst vill jag påstå, är inte sämre än sina finaste invånare.

Att berätta om sig själv.

Jag är 25 år. Jag har världens finaste pojkvän. Jag tycker inte om trånga folksamlingar. Jag gillar strumpbyxor. Jag älskar att läsa böcker. Jag är mörkrädd. Jag har jobbat på kyrkogård. Jag vill ha en massa barn. Jag trivs i Rosengård. Jag pluggar engelska. Jag har tjockt, glansigt hår. Jag ser Frankfurt som mitt andra hem. Jag tror på Gud. Jag äter inte vindruvor. Jag anser mig vara hyffsat allmänbildad. Jag skäms för min filmsmak. Jag litar på min mamma. Jag kan skratta så att jag får kramp i käkarna. Jag gråter extremt lätt. Jag får ibland bortdomningsmigrän. Jag pratar tre språk flytande. Jag är stark. Jag kan inte härma min finska klasskamrat. Jag pratar mycket skit. Jag mår bra av frisk luft. Jag har väldigt breda fötter. Jag hatar Karlsson på Taket. Jag har över 50 par skor här hemma. Jag älskar min iPhone. Jag är bra på att hitta fina människor. Jag är hobbypsykolog. Jag är en lat scout. Jag kan pinsamt lite om politik och historia. Jag passar fint i blått. Jag pysslar gärna och bra. Jag lyssnar för lite på musik. Jag har apigt håriga ben. Jag är glad. Jag har en familj i USA också. Jag har en redig relation till min lillebror. Jag har en relation till min lillasyster. Jag har min pappas fingrar. Jag har min mammas litteraturintresse. Jag är på väg till Australien. Jag har höga krav på mig själv. Jag har höga förväntningar på livet.

Berätta om... En julkalender.

På uppmaning av Emily själv härmar jag henne och kommer att (försöka) blogga enligt den julkalenderlista som hon har satt samman. Ska försöka att hålla mig till listan för en gångs skull och inte avbryta efter några inlägg som jag har tenderat att göra innan. Orginalinlägget hittar ni här. Och dessa är rubrikerna som gömmer sig i kalendern fram till dopparedan om 23 dygn.

1. Berätta om dig själv.
2. Berätta om staden som du bor i.
3. Berätta om din bästa vän.
4. Berätta om en person som du beundrar.
5. Berätta om vem du var för ett år sedan.
6. Berätta om bloggarna du läser.
7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.
8. Berätta om ett av dina favoritplagg.
9. Berätta om en av dina favoritlåtar.
10. Berätta om vad som finns i din väska.
11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.
12. Berätta om någon som du saknar.
13. Berätta om din favoritsak i ditt hem.
14. Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig.
15. Berätta om en av dina favoritböcker.
16. Berätta om hur du var när du var liten.
17. Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.
18. Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör.
19. Berätta om en vän som bor långt bort.
20. Berätta om vad du önskar dig i julklapp.
21. Berätta om någon som du älskar.
22. Berätta om något som du är beroende av.
23. Berätta om ditt bästa julminne.
24. Berätta om fem fina saker som har hänt under den här decembermånaden.

Första kalenderinlägget kommer snart!

Att göra av med tiotusen kronor...

... på under tre minuter är hyffsat enkelt när man köper en flygbiljett till Australien. Det är alltså så att nu finns det ingen återvändo, den 18e februari sätter jag mitt nervösa arsle på ett flygplan i Frankfurt, åker till Singapore först för en kort paus och sedan vidare mot Adelaide där jag landar 25 timmar senare. Det är väldigt långt till Australien har jag förstått. Alltså, jag har ju varit på Nya Zeeland, ännu längre bort, innan, men nu är det allvar på riktigt på något vis. Jag kommer att vara borta nästan exakt fyra månader och två veckor innan jag åter igen får kasta mig i armarna på pojkvännen i Tyskland. Ni ska veta att jag känner mig säker. Säker på att det här är vad jag vill, säker på att jag kommer klara av att plugga och bo på andra sidan jorden. Och säker på att E kommer att vänta på mig och jag på honom. Livet är till för att levas. Det är bara att bita ihop, kämpa på och tänka "det som inte dödar dig, gör dig starkare".

Jag planerar att vara stark som en kortväxt, blåögd, skånsk oxe när jag kommer tillbaks till Europa den 3 juli.

Jag vet inte.

Framtiden. Jag vet inte mycket om den, men kan ändå inte sluta tänka på den.  Om fem år till exempel, jag har fyllt trettio och det är 2016. Fem år bort. Jag vet inte.
Jag vet inte vad jag gör om fem år, kanske är jag superstressad trebarnsmamma som skjutsar till fotbollsträning och steker plättar, kanske jobbar jag på en skabbig snabbmatsrestaurang, snäser åt kunder och har stekfett under naglarna. Jag vet inte.
Jag vet inte var jag är om fem år, kanske bor jag i mina föräldrars gamla hus på landet i Skåne, kanske sitter jag i en flashig skyskrapa i New York med Missonimattor på golvet. Jag vet inte.
Jag vet inte vem jag är om fem år, kanske har jag kortklippt hår, finnar och tandställning, kanske är jag knubbig, krokig och kalascool. Jag vet inte.
Jag vet inte hur världen ser ut, hur mycket pengar som finns på mitt konto, vem som är mina grannar, hur mycket jag gillar min chef, var jag handlar min mjölk, vilken färg mitt nagellack har, vem som är statsminister i Sverige, hur man bakar lyckade wienerbröd, om det har kommit en Sex and the City 3 eller om melodifestivalen är ännu sämre om fem år.

Jag vet bara en sak. Jag vill vara med honom.

Att upplysa er om sånt som hänt.

Idag avslutas den här terminens två första kurser med inlämning av två uppsatser. Jag blev färdig igårkväll, nu måste jag bara ta mig till andra sidan stan och skolan och lämna in dem. I tisdags skrev vi tenta, före det har vi haft två muntliga redovisningar och en hemtenta, plus inlämningsuppgifter en gång i veckan. Det är mycket helt enkelt, mycket som ska göras, fast vi inte är i skolan så himla många timmar i veckan. Tyskakursen har jag tyvärr pausat lite också, ska försöka få nåt gjort på den nu i helgen innan vi kör igång med två nya kurser nästa vecka.

Eric kom alltså inte förra veckan. Det var riktigt hårt. Inget han kunde hjälpa naturligtvis, han blev sjuk och gick på penicilin tills igår, men det var ändå väldigt hårt. Det handlar om inställningen. Jag har varit utan honom längre än så, men när lägenheten är städad, bacon inköpt och middag med vänner inbokad så är det trist och hårt och sorgligt att han inte kom. However, jag fick sms efter tentan i tisdags med en bild på hans flightreservation som  han har gått och bokat, bara sådär! Så nu kommer han på onsdag, stannar tills på måndag och sen ska jag till Frankfurt fyra dagar senare! Känns mycket bra i magen.

Australienfixandet tar också mycket tid och energi. Min handledare på skolan är värdelös, har ingen koll på något och papperna tar över mitt liv känns det som.. Har iallafall kommit in på skolan nu, så så snart jag har mitt stipendium så ska jag boka en flygbiljett och sen finns det INGEN ÅTERVÄNDO! Och det känns bra, jag är exalterad och glad och spänd och jag kommer naturligtvis sakna Eric vansinnigt mycket, men också mina fina klasskamrater, Emelie och Malena och Gabriella och en massa andra gamla vänner, Frankfurtfolk och så vidare. Men det får jag tänka på sen, när jag är hos Eric i Frankfurt och väntar på att terminen i Adelaide ska börja. Nu en dusch och lite lunch!

I can put up with a lot of shit that this long-distance relationship causes. I have accepted going to couple's dinners by myself, sleeping next to an empty pillow, missing out on exciting things he does with his friends, watching "our" shows alone, and seeing couples in love on the bus without him there to satisfy my need for a kiss. But when he is supposed to come tomorrow, and suddenly it turns out he doesn't. My heart breaks in an instant and I miss him more than ever.

Att en gång i tiden ha varit lite längre än sin lillasyster..

Är det konstigt att folk trodde att vi var tvillingar? Här är Jannicke 3 år och jag 5 år. Nu för tiden är hon 20 cm längre än mig. Och vi håller inte handen så ofta. Mamma gillade när vi matchade och har själv sytt våra klänningar. Hon är redig min syster, väldigt redig och väldigt lång.






- Posted using BlogPress from my iPhone

Att förbereda en presentation.

Idag har jag spenderat hela dagen i skolan, med min dator i knät och fyra klasskompisar i örat. Vi satt i biblioteket nere i Västra Hamnen och jobbade med vår presentation som ska framföras på torsdag. Det gick bra tror jag, lite diskussioner blev det, men vad jag vet så är vi fortfarande vänner och det är såå mycket bättre att jobba med människor som man har något gemensamt med, som man kan lite på och som man vet vad man har.
Biblioteket som hör till Malmö Högskola är en inspirerande plats också, tycker jag. Stort, ljust och luftigt med soffor, grupprum, cafeteria, stolar kring bord och fåtöljer som sittplatsalternativ. Synd bara att det ligger så långt bort från min lägenhet; när jag är ledig från skolan orkar jag aldrig ta mig ur pyjamasbyxorna för att sätta mig där och plugga.
Vår presentation ska handla om leet, 1337, ett internetspråk som först användas av hackers i början av internet- och datoreran, men nu har spridits till chatrum och social media. Riktigt intressant är det, fast jag känner mig som en farmor-n00b. Typ en gammal, omodern människa som inte riktigt är med i svängarna.
I övrigt intet nytt. Jag går fortfarande och väntar på ett Letter of Acceptance från universitet i Australien, jag drömmer fortfarande om cash till en Japanresa och jag saknar fortfarande min pojkvän. Vi säger så.

Att sammanfatta bloggen:

Att hata den blinkande pinnen.

Den där blinkande jäkla markören gör mig så himla streesad! Jag har tid på mig idag och jag vet att jag borde skriva en massa och få undan saker, men när den blinkar loss så blir jag galen och gör såhär istället: aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa , eller såhär: jjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssshhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhheeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeehhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh. OOch så bara sitter jag och tittar på de långa raderna av bokstäver. Börjar google idiotiska grejer, kollar Facebook ännu en gång eller bara sitter och tittar på mina fötter. Motivation. Jag vet ju att jag hatar mig själv när kjag spar allt till sista minuten. Faktan finns här inne, i lilla kokosnöten, men den vägrar komma ut genom fingrarna och få rätt tangenter nertryckta. Suck. Att blogga gick ju uppenbarligen bra.

Att fota sin frukost för pojkvännens skull.

Sen jag kom tillbaks från Frankfurt senaste gången har min lilla hjärna sysselsatt sig med framtidsplanerande på hög nivå. Det lite onödigt på ett vis för att jag vet ju var jag är och vad jag gör de närmsta två åren. Men jag kan ändå inte sluta, detta skyller jag på tre personer: Linda, Angelica och Yvonne. De får mig att längta efter nya tider. Idag har jag svurit över de tusen olika tyska grammatiska ändelser som finns och sen åt jag bacon och fil med hallon till frukost.
Gud vilken värdelös bloggerska jag är. Inget sammanhang, inget intressant innehåll. Ber om ursäkt med det och skickar en bild som togs för Erics skull. Man skulle kunna säga att den här bilden är rekvisita i vårt distansförhållande. Blir det bra så?




- Posted using BlogPress from my iPhone

Att vara lite cheesy fast på allvar ändå.

Det är fredag och Eric är in the pub med våra vänner, dricker öl och skrattar och här sitter jag och kollar på Jersey Shore. Det här är vardagen och verkligheten som jag har valt. Jag trivs, det känns rätt i magen att vara här och inte där, jag utvecklas och växer. En kärlek som har klarat mer än ett år av distansföhållande är en stark kärlek, det tror jag på. Det har aldrig funnits något alternativ, förstår ni inte det, ni som ifrågasätter och skakar skeptiskt på era huvud, man kan inte avsluta något som är som syre för en. Varför skulle vi göra slut, säga hejdå för alltid när vårt förhållande under ett hjärteskärande avsked på en flygplats i Tyskland just då var det enda som jag var riktig säker på. När jag flög från Frankfurt förra året var jag ledsnare än jag någonsin varit, men i både hjärta och hjärna fanns, och finns fortfarande, en klar låga av vilja och tro och hopp. Utan honom är jag inte hel och min hand är tom. Med honom är mitt leende bredare, mitt skratt högre och mitt liv komplett.
Jag klarar många ensamma fredagkvällar till eftersom jag vet att tunneln som jag befinner mig i är självvald och jag kan se ljuset i slutet av den.
(Och i ljuset ser jag silhuetten av en lång, snygg man som sjunger Maria Mena-låtar och äter bacon. Han väntar på mig.)

Otroligt osmickrande bild på E, men jag är rätt söt iallafall. Också ligger jag med huvudet i hans knä, mys!

Att vara en del av TDM

Vi håller på med ännu en gruppredovisning i skolan just nu. Men den här är rolig och intressant beroende på två faktorer: Dels har vi fått välja grupp själv så jag är med finlandssvenska fina Malin, hysteriskt roliga Emma och underfundiga söta Ulrika. Och dels har vi också valt ämne själv. Vårt är intressant och spännande och kommer förhoppningsvis övertyga läraren att ge oss ett betyg som består av en bokstav från början av alfabetet.
Det är mycket snack på våra gruppmöten, det ska erkännas. Mycket skvaller, mycket fniss och lite snuskigheter. Men vi får ändå saker gjorda, vi samarbetar fint och alla vågar komma med åsikter och säga vad de tycker. (Tror jag iallafall..) Det bästa är ändå att jag slipper tampas med idioter som inte fattar, som inte pratar engelska och som inte gör vad de ska. Ingen i vår grupp förväntar sig att någon ska göra allt och vi behöver troligtvis inte ordbajsa på redovisningsdagen för att vi inte har koll på vårt ämne.
Ville mest bara säga det, att jag inte hatar grupper och att jag är då väldigt nöjd med mina klasskamrater.



Extremt dålig bild (förlåt tjejer) på Malin, Emma och Debbie som posar med den studenttraditionella "plastlådelunchen". Härliga tider!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Att ha en tejp som skydd.

Att inte kunna somna förrän efter två på natten igår, det var lite irriterande. Så jag vaknade imorse väldigt trött och med grus i ögonen och ville inte alls gå upp. Eric är inte här. Han fattas.
Som tur är fick jag en pratstund med Ulrika som vägde upp min dåliga tisdagsstart och när Emma och Malin också var på plats bestämde vi presenationsämne och fick se Emma pussa en rödhårig kille. Jag kostade på mig en dagens i skolmatsalen och fick sejfilé och potatis, konstigt nog precis vad jag var sugen på.

Vi lyssnade på föreläsning, pratade skit och sen åkte jag hem med början på en huvudvärk bakom vänstra tinningen. Den har (nog) försvunnit nu tror jag.
Massa plugg att ta igen eftersom jag var en lat liten mask förra veckan, så helgens planer är bokade iallafall. Också morgondagen blir busy; gruppmöte, Australienmöte och barnpassning. Mina bollar är i luften.

Tur att Eric har lärt mig att man ska tejpa över sin webkamera så att ingen spionerar när kollar på Svenska Hollywoodfruar på TV3 Play. Min lilla tejpbit hälsar artigt.

Att sammanfatta de senaste tio timmarna.

Vi lämnade tillbaka mina snygga höstskor på Goertz för att de var för stora. Fick pengarna tillbaks trots att jag egentligen hade haft dem på mig en hel kväll på stan. Sen fick jag lite godis och en tonfiskmacka av Eric och vi tittade på två avsnitt av världens just nu roligaste tv-serie Outnumbered. Den får mig att längta ännu mer efter barn, men gör Eric rädd och uppkörd. Sen låg vi i hans säng i en timme och lyssnade på tystnaden och pratade om oviktigheter. Han klappade mig över håret som han brukar och jag klagade inte när hans skäggstubb rev mig på näsan. Efter ett tag blev han hungrig och gick och hämtade en tallrik pastarester från köket. Medans han åt dem tillsammans med ett glas ljummen cola kollade vi på en fin video med en liten amerikansk tjej som började gråta av glädje när hon fick reda på att hon skulle få åka till Disneyland. Sen tog vi min röda resväska, köpte biljetter till flygplatsen och åkte spårvagn tillsammans med världens gladaste lilla pensionär till centralstationen. Tåget var fullt men jag stod nära Eric och berättade om mina skumma klasskamrater och han lyssnade och rynkade ögonbrynen på de rätta ställena. Vi checkade in mitt bagage och gick hand i hand mot gaten, jag hade gott om tid och han med. När han tvättade händerna på en flygplatstoalett, fingrade jag på en dyr väska där min dator hade fått plats och tänkte på att jag saknade honom redan.
Vi skiljdes åt vid säkerhetskontrollen som vanligt, massa pussar och kramar och sen visade jag mitt boardingpass för en man i röd väst som nickade medlidsamt och släppte förbi mig. Eric på andra sidan och jag i en kö med bunke japanska turister framför mig. Fina fina Eric som står ut med mig och mina distansförhållandebeslut.
Flyget var försenat men sen gick det snabbt. Bagaget var försenat men sen gick det bra ändå. Tåget kom efter ett tag, äckliga backslickpojkar med öl i handen och en tjej med åtta bowlingklot i väskor med hjul delade ståplats med mig på öresundståget. Sen var det slut med kollektivtrafik, mamma hade propsat på taxikrav på väg mot osäkra Rosengård och jag ifrågasatte inte. Resväskan och jag och en dyr påse Ahlgrens från Pressbyrån, tio minuter i baksätet på en Audi och sen steg jag in genom dörren här hemma. Nu har jag tänkt på hur tomt och litet och ensamt det är här jämfört med hos Eric i kollektivet. Jag har bestämt träff med bästa klasskamraterna imorgon, jag har smsat med Emelie och Malena och kommit fram till att livet, i Tyskland eller i Sverige, faktiskt är rätt fint.
Nu skålar vi på det med de sista tre bilarna. Zum Wohl!








- Posted using BlogPress from my iPhone

Att frukostfilosofera litegrann

Eric står i duschen och jag läser bloggar på iPhonen. Klockan är 09.56 och vi ska snart iväg och träffa Lars och Linda på La Maison du Pain och äta frukost med dem. Det är mycket mysigt att äta frukost på stan tycker jag, därför gjorde jag det i fredags också. Då var det med Angelica och Yvonne. De är två svenska tjejer, en från Dalarna och en smålänning som jag har jämnt ett bra tag nu, fast det känns också längre än det är i verkligheten. Iallafall. Vi var på Café Karin i centrum och åt morgonmat och det var så gott och mysigt att det finns inte. Jag åt en massa goda, nybakade bullar och brödskivor med gouda, tilsiter, salami, skinka och deras egna, hemmagjorda färskost. Till detta dracks grönt te och slutet en Maracujaschorle, det vill säga passionfruktsjuice blandat med kolsyrat vatten. Jag skvallrade med tjejerna, fnissade, spanade på bebisar och pratade framtid. Underbart.
Och nu ska vi alltså iväg igen, på frukostdejt. Den här gången till ett franskt bageri som också gör mycket goda saker, framför allt brödet är naturligtvis to die for. (Som storbloggarna säger.) Det känns bra tycker jag, att komma upp i tid, äta rejält och börja dagen i goda vänners lag. Resten av dygnet brukar bli lite bättre då, lite positivare.




Jag kallar det här fotot "Fina Vänner i Rulltrappa".


- Posted using BlogPress from my iPhone

Att ha fullt upp den senaste tiden.

Detta har hänt:
* Jag har haft gruppredovisning som gick helt smärtfritt tills jag bestämde mig för att öppna munnen i onödan och slänga ur mig en korkad kommentar som fick den sovande läraren längs bak i klassrummet att lyfta på huvudet för första gången på tre timmar.
* Jag fick ett migränanfall mitt under packningsstressen i torsdagskväll. Min vänstra kroppshalva domnade bort (vi pratar exakt halva näsan, halva tungan, armen, benet, halva ryggen osv), huvudet dunkade och ögonen kunde inte fokusera. Hyffsat obehagligt. Jag låg på golvet i en timme med en våt handduk över ansiktet.
* Jag landade i Frankfurt och fick en Ericpuss, den första på fem veckor. Kändes bra. Vi åkte och handlade en dyr skjorta till honom och strosade runt litegrann och tittade på andra fina saker i ett mall här i Frankfurt.
* På kvällen åkte vi och åt tysk buffémat och firade att Ulrike och Philipp skulle gifta sig nästa dag.
* I lördags var vi finklädda och vackra i kyrkan när Uli kom in i en vacker vit klänning och sa ja till sin Philipp. Sen var det dags för bubbel i en lokal bredvid kyrkan, vi minglade och tog en massa bilder av alla uppklädda vänner. Efteråt hann vi med en cheeseburgare på McDonald's, vila och byta om hemma och sen åkte vi taxi mot festlokalen.
* Minglade vidare, drack vin och jag som hade varit rädd att allt skulle vara för fancy för mig (eftersom P's familj har MYCKET pengar) hade världens trevligaste bordskavaljer. Middagssittningen bestod av fyra rätters middag och var mycket trevlig. Många fina tal och bus och sen kom den vackra bröllopsvalsen. Åhh. Säger jag bara.
* Sen blev allt svart. Fast på ett bra sätt.

* Morgonen efter började vid 17-tiden, jag mådde sådär. Åt lite ris och sa hejdå till Markus som nu har flyttat ut och gett plats åt Masut, ny flatmate här i lägenheten. Traurig. (Ledsen.)
* I måndags njöt av vi vidare av sommarvärmen, det har varit minst 26 grader sen jag kom i fredagsmorse och i måndags var det röd dag här i T-land och vi spenderade den på en filt vid floden, och senare på Lars och Lindas balkong. Mys.
* Igår var jag och åt glass med Linda medans Eric jobbade med Lars. Vi fantiserade om barnvagnar och bebisblöjor och fnittrade glatt i solskenet. På kvällen åkte jag hem till en sjuk Angelica och en frisk (nåja..) Yvonne med en påse onyttigheter. Vi åt pizza, filosoferade, skrattade och pratade hela kvällen. Tycker väldigt mycket om de tjejerna. Väldigt mycket.

Ja.. I övrigt fick jag väldigt bra resultat på TOEFL-testet, får jag skryta om det här? Aja, det räcker väl med att säga att jag fick bra resultat.
Idag jobbar jag på läxor, uppsatser och annat catching up i skolarbetsväg. Eric sitter bredvid och tillverkar websidor och i köket jäser ett gäng frukostbullar som jag slängde ihop tidigare idag. Livet är okej.

Att ha loppor och löss som grannar.

Sitter och väntar på att tvätten ska bli klar. Man kan inte bara lämna sina fulla tvättmaskiner sådär på egen hand när man bor i Malmö Studenthus. Nä, man måste sitta i uppehållet ört utanför och vänta. Det är tomt, tyst och tråkigt här. Fast också väldigt skönt. Dessutom knappt några möbler kvar. Det var så att en uteliggare och hans loppor flyttade in och bodde här så sofforna blev hem åt ohyran efter att samhällets utstötte flyttade. Sen satt folk och hängde i de stoppade tygmöblerna och tog insekterna med sig upp till sina lägenheter, vilket medförde att anticimex i princip har en egen kaffemugg på boservice-kontoret. Nu är sofforna borta, kanske uppeldade eller bara hämtade av någon som behövde dem bättre och inte har råd att ta en avstickare till Ikea.


När jag kommer tillbaks till Malmö efter (eventuell) utlandstermin, vill jag nog bo vid Värnhem istället.






Ser ni den saknade soffan?



- Posted using BlogPress from my iPhone

Att både flickor och pojkar är barn.

Jag läser väldigt många bloggar varje dag. Det är lite som min version av Twitter och Dagens Nyheter, som min nutidsorientering och samhällsuppdatering. Fast jag följer många på Twitter också kom jag på nu när jag tänker efter.. Men iallafall. Många bloggar blir det och jag kan ge er en lista nån annan gång men nu ville jag berätta en annan sak. Nämligen att jag läser många bloggar som handlar om barn. Skrivs av mammor och pappor och handlar om familjeliv, ungar och problem och glädjeämnen som kommer med det. Den enkla anledningen till detta är att jag gillar barn, jag älskar nog barn om jag ska vara helt ärlig. Jag har jobbat med barn, har mycket erfarenhet med barn och är, om jag får lov att skippa blygsamheten för ett ögonblick, ganska duktig på att umgås med och uppfostra barn. (Även om jag inte avgudar termen 'uppfostra'.) Om någon hör något om en svensk version av Supernanny och Jo Frost inte vill lära sig svenska så kan ni skicka dessa rekryterare vidare i min riktning, okej? Tack. Men det var inte det heller jag skulle skriva om. Åter till mammabloggarna jag läser. Trenden just nu som alla skriver om, även de som inte ens har några barn, är genus. Genus, genus, genus. Att det finns olika kön. Det finns pojkar och så finns det flickor. Och ALLA har åsikter om hur man inte ska göra skillnader på könen, eller att man ska göra skillnader för att det är ett oundvikligt faktum att vi har olika kön, eller att pojkar ska ha rosa klänning, eller att pojkar VILL leka med bilar och flickor VILL ha rosett i håret så fort de har hår att prata om.
Och jag blir så trött. Jag är inte politiskt aktiv, inte överextremt insatt och vissa anser troligtvis att jag inte bör uttala mig i frågan. Jag har inga egna barn och brukar varken fundera eller debattera den här frågan egentligen. Men jag kan ändå inte låta bli att lufta min ödmjuka lilla åsikt, så här tycker alltså jag:
Det finns killar och tjejer. Alla är lika coola, tuffa, söta och rara. Ett visst kön har inte en viss egenskap. Killar kan vara rara, tjejer kan vara tuffa. Alla ska få leka med vad de vill. Föräldrar bör köpa både dockor och bilar till sina barn, oavsett barnens kön. Man ska helt enkelt inte tänka på färger, leksaker, egenskaper, kläder och attityder som könsbestämda. Ett barn är ett barn. När de är gamla nog kan de bestämma själv om de vill ha klänning och leka med tåg, fram tills dess ska alternativ från de olika "könstypiska" grupperna erbjudas.

Det kan väl inte vara så svårt?

Att fylla i en jäkla massa papper.

Det känns som fredag. Inte bra. Varje dag när jag kollar på Adam Live så känns det som fredag. Det känns som ett fredagsprogram på nåt vis. Ja. Nedräkningen går på rätt håll kan jag meddela, det är nu bara tre (3) nätter kvar tills jag sätter mig på ett Lufthansaplan och åker ner till Frankfurt och världens finaste tysk.
Det är mycket den här veckan, men idag har jag blivit av med en av mina checklists, nämligen den som rörde ansökningen till universitet i Australien. Ni förstår inte hur många papper de ville ha, referenser, intyg, betyg och formulär. Dessutom visade det sig igår, efter ett möte tillsammans med koordinatorn som är ansvarig för Australienfolket, att jag blivit felinformerad och att de kurserna som jag redan hade valt ut och såg framemot att få läsa i Adelaide inte gällde för mig som ska dit på stipendium, utan att jag måste välja kurser från en särskild, hyffsat begränsad, lista. Modet sjönk, men sen hittade jag ändå några ämnen som såg okej ut så nu kör vi på det. Imorse fick en sekreterare på högskolan vidimera mitt gymnasiebetyg och sen kastade jag hela ansökningsmappen i koordinatorns postfack. Nu dröjer det högst fyra veckor innan jag får besked från universitet där borta om de vill ha mig eller ej. Vänta alltså, lite det mitt liv går ut på.

Känner för övrigt dagligen hur mycket jag gillar mina kursare aka vänner som gör vardagen överlevnadsbar. De är roliga och fina och smarta.

Att sakna fina minimänniskor..

Via Angelicas blogg halkade jag in på en av de nuvarande Frankfurt-aupairernas blogg. Fanny heter hon  tror jag visst och jag som är en människokännare av stora mått kan redan säga att de barnen kan skatta sig lyckliga. Från bloggen och hur hon skriver om sinaaupairungar och aupairdagar så vet man helt enkelt att hon är en sån som uppskattar barn.
Men det var inte det jag skulle prata om. Jag skulle prata om MIIIG. (För det här är min blogg.) Och jag tycker också väldigt mycket om barn. Väldigt väldigt väldigt mycket om barn. Och jag undrar om ni kan förstå, eftersom jag inte riktigt kan det själv, att jag faktiskt hann jobba med barn typ 5,5 år på raken innan jag började plugga förra hösten. När man ser det så är det kanske inte så konstigt ändå att jag saknar det så väldigt. Jag blir avundsjuka på Angelica som fortfarande får busa, lyssna på gulliga kommentarer och hålla småväxta människor i handen. Också nu denna Fanny, som är aupair, ett jobb som jag trots allt trivdes väldigt bra med.
Troligtvis är min nanny- och aupiarkarriär över. (Men man vet aldrig vad som händer i framtiden.) Förhoppningsvis får jag ett barn eller fem själv om några år. Jag längtar så väldigt, alla mina vänner får höra tjat om det vareviga dag, jag längtar så väldigt efter en att ta hand om igen.
Som plåster på såret att det kommer dröja minst två år till eftersom jag måste plugga färdigt och avsluta ett distansförhållande och sen påbörja ett samboförhållande först, så har jag målat och ritat ett Halloween-kort till Grace idag. Hon ska få det sen när Halloween närmar sig, för hon är en av mina gamla nannybarn.

Att skriva prov i 4,5 timmar

Det är såhär för er som inte är insatta, att jag hade en verbal meningsskiljaktighet med en människa som jobbar på Malmö Högskola och har hand om utbytesstudenter som vill åka till Australien. Det hela är en hyffsat lång historia som jag kanske kommer att dra en vacker dag, då den fortfarande gör mig väldigt irriterad, men nu pallar jag inte det. Iallafall så resulterade det hela i att jag kom fram till att mina gymnasiebetyg där jag bevisar för eventuellt universitet i Adelaide att jag hade mvg i Engelska C, är för gammal för att gälla i den ansökan som jag ska lämna in på måndag. Alltså var min enda utväg att anmäla mig till det beryktade TOEFL-testet. Det är ett officiellt engelskaprov, utformat i USA, och resultatet på testet gäller på väldigt många arbetsplatser, universitet och skolor runt om i världen.
Allt är omhuldat av extrem säkerhet och nogrannt utformade regler. Det började med en obligatorisk sign-inträff klockan 8.30 imorse och sen körde vi igång. Det var kanske.. 30 pers där, från olika länder och åldersgrupper och alla jobbade på flititgt. Det var läsförståelse (läs en text och svara på frågor om den), hörförståelse (lyssna på olika dialoger och föreläsningar och svara på frågor om dem), taltest (läs en text och prata in svar på olika frågor) och skrivande (skriv en akademisk uppsats som svar på en fråga).
Det var inte så svårt egentligen. Bara jobbigt att koncentrera sig intensivt i 4,5 timmar. Vi fick en tio minuterspaus när datorn sa till en att ta det och sen var det bara att hoppa på hästen igen. Hörförståelsen var jobbigast. Jag antecknade som en galning och blev slut i handen och så uttråkade då alla ljudklippen handlade om typ biologi, kolbrytning och ljusfysik. Men som sagt, komplicerat var det inte, det hade inte gått bättre om det hade varit på svenska. Misstag gör man ju alltid liksom och det fanns några frågor med tvetydiga svarförslag där jag säkert valde fel. Plus att jag inte har en aning om hur och vad de bedömmer i tal- och skrivtesten.
Skönt att ha det bakom sig iallafall och skönt att de inte kan säga något om mina antika gymnasiebetyg nu. Resultaten kommer om två veckor senast.

Idag firar jag lördag med en kanelbulle och en massa tidigare försummade serieavsnitt; Glee, How I Met Your Mother, Jersey Shore och  nån bra film hade jag också tänkt se. Och det omtalade Game of Thrones vill jag hinna med att spana in. Hej så länge!

Att passa barn som plockar.

När jag barnvaktade O och V i måndags, det kom hastigt och lustigt efter att inte ha sett dem sen i maj, men det gick bra ed undantag för två mindre missöden. Först sov V och sen skulle vi gå och hämta O på förskolan. Han är envis V och ska, som alla barn, gärna stanna åttiotvåtusen gånger på en sträcka på 500 meter. Men fram kom vi och O välkomnade mig med en kram, så det var ju fint, att han hade saknat mig! (Och överhuvudtaget kom ihåg mig.)
Solen sken och vi bestämde oss för att ta oss till en lekplats och göra av med lite energi innan middagen och hemkomst av föräldrar. Så vi påbörjar vandringen mot lekplatsen med O som vägvisare och guide. Han visar även hur man kastar pinnar mot löven och hur de ibland kan landa i ryggen på lillebror, också visar han hur man sparkar på hundbajs så att tån på skon blir kladdig och luktar.
Väl på lekplatsen började O som är mycket fascinerad av prinsessor och slott, bygga som en stugby i sandlådan, fast med slott i olika storlekar och former där olika sorters prinsessor bodde med sina mammor. Ja, bara kvinnliga aktörer var inblandade i denna sandshow. Under tiden spatserade V omkring med en gul sandleksak i handen, en krabbform om jag minns rätt. Han samlade någonting, då såg jag. Han stannade på random ställen, plockade upp lite löv, någon pinne och sådär, och verkade väldigt koncentrerad och upptagen. Fint tyckte jag, han verkar lugn och ohyper och inte konstant uppmärksamhetskrävande som vanligt. Sen, när det blev dags att gå, då märkte jag vad den lille tvååringen sysslat med den senaste timmen: Han hade samlat fimpar. Cigarettfimpar i olika storlekar och märken låg där i krabbformen och bredvid ett nyplanterat träd i ett buskage hade V uppenbarligen haft sitt samlarhögkvarter. Där låg en hel hög med fimpar, avtippade då formen blivit full. Fint lille vän, sa jag. Fint. Är det här någon form av samhällstjänst för små barn som jag inte känner till eller? Han brukar göra så, upplyser storebror O. Jag andades djupt, kastade de fimparna som fortfarande låg kvar i sin gula askkopp i papperskorgen och så gick vi hem hand i hand. Pinnkastaren, parkarbetaren och jag.

Att inte kunna kommentera när man vill.

Jag fick nys om att "min skitblogg inte går att kommentera". De vänliga orden kom från lillasyster och jag försökte ta reda på orsaken till problemet. Förhoppningsvis ska det alltså gå att kommentera nu. Och det gillar jag ju att det gör!
Min hjärna bubblar just nu av saker som ska göras, mest innan måndag då min ansökan till universitetet i Adelaide ska lämnas in. Många papper de behöver därborta kan jag säga, det är ju viktigt att det blir rätt. Det intressanta är att jag inte ens börjat med visumansökningen och allt annat krafs som ska ordnas sen. Nu handlar det bara om referenser, ansökningsformulär, betyg, intyg och andra vita a4 fyllda med viktig text.
Egentligen har jag två hyffsat roliga historier att berätta från mitt barnvaktande igår, men just nu får det vänta. Snacka om cliffhanger!

Att ha en säng som känns tom

Jag vaknade upp här i Malmö i natt. I en säng som är 1.40 bred och uppenbarligen gjord för att mer än en människa ska kunna sova här samtidigt. Jag har två kuddar liggandes bredvid varandra och ibland sover jag på både. Men imorse när jag vaknade, för bara någon timme sen, fick jag ett sugen i magen när jag insåg att Eric inte låg bredvid. Det är så tomt ibland att sova ensam i en stor säng. Två kuddar till ett huvud och en pojkvän som är för långt borta. Det är bara så tomt ibland.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Att vara lite mörkrädd..

I vanliga fall bor jag i Rosengård. (Eller ja, egentligen har jag en jäkla massa hem, typ tre, men.) Där händer det en hel del skit. Folk har skottlossning för sig på parkeringen, man eldar bilar, klottrar på allt som står still och det som rör sig, gör inbrott, snor cyklar, har brasor i källaren och kastar all från glödande fimpar till möbler från balkongerna. Det är ett hyffsat utsatt område där 10 procent (min egen uppskattning) sabbar för de resterande 90. Jag trivs ändå bra alltså, det är konstigt det där. Innanför dörren i min lägenhet känner jag mig trygg och hemma och har det väldigt mysigt. När det blir kväll och mörkt så klarar jag att sova själv. Mest för att lägenheten är så himla liten att det går snabbt att genomsöka när man misstänker att våldtäktsman eller mördare har tagit sig in, men också för att jag är omgiven av folk. På våningsplan finns fyra lägenheter till, i huset 36 och i hela byggnaden säkert en 700 eller nåt sånt. Det är ju bra tänker jag, skulle nåt hända så är det väl någon liten student någonstans i huset som hör det, eller kan hjälpa till att lägga om mina sår, hindra mig från att duscha och ringa polisen och sådär. Tänker jag.
I kontrast. I Starrarp. Där mamma och pappa bor. En by ute på landet. Närmsta granne inte så fruktansvärt långt borta, 100 meter kanske, men ändå ett ställe som gör vara ensam hemma så mycket läskigare. Igår var hela familjen Sjöstedt som bor här ute på andra håll och jag satt hemma och såg framemot en kväll i ensamhetens tecken. Se en film, äta en pizza och trycka i mig en gelégroda eller tre. Men då plötsligt blir det lite obehagligt att huset är så stort, trädgården utanför väsnas i vinden och hunden där nere rör sig oroväckande lite. Dörren är låst, garaget är larmat och jag har hemtelefonen i ett fast grepp bredvid mig, men ändå var det periodvis andningsstopp och svettiga handflator som gällde hos mig. Inte så att jag skrek och sprang och gömde mig (och nu känns det ganska långt borta att vara rädd i sitt föräldrahem) men då och där, när det är mörkt; då blir ibland för mycket för mig.
Tänkte bara att ni skulle veta det. Någon som känner igen sig eller är det jag som behöver växa upp?

(Googlade mörkrädd och får fram en massa rasistpropaganda! WTF?! Inte okej!)

Att få samma fråga väldigt ofta..

Jag har varit ganska flitig idag och känner mig förvånad själv. Jag befinner mig hemma hos mamma och pappa, på landsbygden, av praktiska själ. I morse till exempel behövde jag låna mammas bil för att kunna köra till Sjöbo, gå och få håret tolv centimeter kortare och färga bort den fula utväxten. Hann också med ett stop på vårdcentralen. Snäll sjuksköterska tappade blod från mitt armveck samtidigt som hon ifrågasatte mitt val av utbildning: "Men vad BLIR man då?!" Utan att överdriva kan jag säga att jag börjar tröttna på den frågan litegrann nu. Kanske för att jag inte har något bra svar. Vilket egentligen inte stör mig, men att folk ska fråga och bli upprörda, det stör mig. Jag har sen ägnat resten av eftermiddag åt att läsa tyska noveller och ta anteckningar från dem samtidigt. Ganska morsamt och ganska överkomligt svårt. Bara nån enstaka grammatisk företeelse som dök upp som jag inte kan förklara och tänker fråga Eric om ikväll. Tyvärr är det väldigt ofta så att han inte kan förklara sitt eget modersmåls grammatik och jag måste googla eller smsa Linda istället. 
Jag gjorde en snygg sallad till ikväll också. Vi får gäster ikväll. Mamma och pappas födelsedagar ska firas och det är praktiskt att vara hemma då, man kan slå flera flugor i en smäll; träffa alla oroliga släktingar på samma gång (oroliga för att man inte vet vad man ska BLI) och samtidigt äta god, hemlagad festmat. Det blir nog bra ska ni se.  

Att sakna något väldigt vardagligt

Eric är i Frankfurt i Tyskland. Jag är i Starrarp i Sverige. Han har redan gått och lagt sig, vi har sagt godnatt i telefon ikväll. Annars är traditionen att den som går och lägger sig först (99% av gångerna jag) skickar godnattsms, väntar på svar och stänger sen de små blå. Det känns omöjligt att förklara saknaden efter honom. Saknaden efter vardag. Saknaden efter att få borsta tänderna ihop till exempel.






- Posted using BlogPress from my iPhone

Att läsa för att man växer av det.

Angelica fick (vänlig och kärleksfull) kritik av mig häromdagen för att hon bara läser en massa chic-lit hela tiden. Vi pratar Marian Keyes, Sophie Kinsella, Janet Evanovich och de där, väldigt roliga böcker och jag har en massa sådana också i min bokhylla, men vill man stimulera hjärnceller istället för att döda dem så finns det annat att läsa. Jag är ingen snobb, jag läser inte mycket klassiker och riktigt tunga romaner och romansamlingar, men jag läser sådant som jag vill veta mer om och sådant som berör på något vis.
Alltså fick jag i uppdrag av Angelica att författa en liten lista åt henne.

Nu ska vi se, först av allt vill jag rekomendera några av Jodi Picoults böcer. De är så nära chic-lit man kan komma, utan att faktiskt vara det. På senaste tiden krystar hon fram böcer lite väl snabbt, men de första fem som kom ut är otroligt läsvärda. Man tänker, ler och gråter om varandra. Min favorit so far är Nineteen Minutes som handlar om en dödskjutning på en skola där mycket ligger under ytan och kanske inte är riktigt så enkelt som det ser ut att vara.

Nästa tips är en grym bok, känns som en historisk roman fast den officiellt inte är sann. American Wife av Curtis Sittenfield (Curtis är kvinna för övrigt..) Vi följer Alice från tidig barndom till hennes liv som fru till presidenten. Inte så politisk och tung som det låter utan med riktiga och viktiga beskrivningar av känslor och tankar.

 En bok av en skandinav! Äntligen! Den här är ganska känd och har fått bra kritik av svenska boknördar vilket också var det som ledde till att jag köpte och läste 'na. Utrensning av Sofi Oksanen handlar om en gammal kvinna och hennes estniska bakgrund som så småningom kolliderar med en kvinna utsatt för trafficking som svimmat av i hennes trädgård. Gripande och spännande!

 Historia när den är som bäst! Edward Rutherford har skrivit många romaner med historiska teman där han täcker olika städer och länder. Jag har hans bok New York också, men den tänker jag spara ett tag till. Den här, The Princes of Ireland, handlar alltså om Irland och författaren beskriver landets historia genom ögonen på en mängd olika karaktärer och deras roller i samhället och till varandra.

 Joyce Carol Oates är så långt ifrån chiclit man kan komma, fast hon tekniskt sett är en chic. Hos Eric i Tyskland ligger hennes kanske mest kända bok Blonde, som inofficiellt handlar om Marilyn Monroe, den har jag inte hunnit så långt i än, men den här, The Gravdigger's Daugther, läste jag i våras. Med konstant gåshud och lite andan-i-halsenkänsla tog jag mig i genom den här, bara när det är ljust ska tilläggas för den är riktigt obehaglig at times, men också fin och hemlig och mystisk. Och bra!

 Nästa man till rakning: People of the Book av Geraldine Brooks. Lättläst och spännande, inte så himla djup och inte rolig eller romantisk alls. Lite historiska vibbar på denna också då den handlar om en väldigt speciell boks resa genom historien och människorna som kommer i kontakt med den.

 Den här är fin. En av de senaste jag läste, sista veckan i Tyskland vill jag minnas. Den heter Little Bee och är skriven av Chris Cleave och den är så fin. Och sorlig. Och enkel på nåt vis. Little Bee, som är en nigeriansk flykting i England, och kvinnan som tar hand om henne, vars man precis tagit livet av sig, turas om att prata om hur de känner för varandra, hur de ser på det förflutna och framtiden och sen vävs deras liv ihop på ett väldigt ovanligt sätt. 

Den här boken köpte jag begagnat (och billigt) på amazon.co.uk och tipset om den googlade jag fram när jag letade efter böcker av australiska författare som skriver romaner som utspelar sig i Australien. Beställde en rejäl laddning, men jag köper böcker snabbare än jag har tid att läsa dem, eftersom de nuförtiden konkurerar med skolböckerna, så den här är den enda "Australienboken" som jag hunnit läsa ut. Voss alltså, av Patrick White. (Världens roligaste omslag. Not.) Den handlar om en äventyrare och en oskuldsfull flicka som möts och sen skiljs åt och då får man följa dem var för sig, både på äventyr fast på olika sättoch sen återförenas de. Och kärleken, den har förändrats.

Sista nu då. Fint om ni har orkat läsa så här långt. Den heter The Help och är skriven av Kathryn Stockett (min kopia ligger i Frankfurt, därav Bokus-bilden) och den är väldigt aktuell just nu, som film med fina recensioner. På svenska kommer den på bio som Niceville (fruktansvärt löjligt, hur svårt kan det vara för folk att förstå och uttala The Help? Vi är inte Tyskland). Den här handlar om ett gäng kvinnor i Mississippi och deras hemhjälper, helps, maids som är svarta kvinnor som sliter för inga pengar alls. Deras matmödrar är otacksamma, respektlösa rasister som inte kommit långt sen slavägandet avskaffades. En vit kvinna med journalistdrömmar börjar intervjua pigorna i hemlighet och starka känslor och minnen kommer upp till ytan. Se inte filmen utan att ha läst boken först!




Nu så. Kära Angelica har du att göra. Och ni andra också, ni kan väl rapportera tillbaks om ni läser/har läst någon av mina rekommendationer och säga vad ni tycker. Jag känner att jag borde skämmas för min boksmak, men det tänker jag inte göra. Och det ska inte du heller Angie, är chiclit din genre, så stick to it! :) Nu går jag och duschar och sen ska jag läsa Frankenstein innan jag somnar.

Puss!