Det är fredag och Eric är in the pub med våra vänner, dricker öl och skrattar och här sitter jag och kollar på Jersey Shore. Det här är vardagen och verkligheten som jag har valt. Jag trivs, det känns rätt i magen att vara här och inte där, jag utvecklas och växer. En kärlek som har klarat mer än ett år av distansföhållande är en stark kärlek, det tror jag på. Det har aldrig funnits något alternativ, förstår ni inte det, ni som ifrågasätter och skakar skeptiskt på era huvud, man kan inte avsluta något som är som syre för en. Varför skulle vi göra slut, säga hejdå för alltid när vårt förhållande under ett hjärteskärande avsked på en flygplats i Tyskland just då var det enda som jag var riktig säker på. När jag flög från Frankfurt förra året var jag ledsnare än jag någonsin varit, men i både hjärta och hjärna fanns, och finns fortfarande, en klar låga av vilja och tro och hopp. Utan honom är jag inte hel och min hand är tom. Med honom är mitt leende bredare, mitt skratt högre och mitt liv komplett.
Jag klarar många ensamma fredagkvällar till eftersom jag vet att tunneln som jag befinner mig i är självvald och jag kan se ljuset i slutet av den.
(Och i ljuset ser jag silhuetten av en lång, snygg man som sjunger Maria Mena-låtar och äter bacon. Han väntar på mig.)
Otroligt osmickrande bild på E, men jag är rätt söt iallafall. Också ligger jag med huvudet i hans knä, mys!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar