Vi lämnade tillbaka mina snygga höstskor på Goertz för att de var för stora. Fick pengarna tillbaks trots att jag egentligen hade haft dem på mig en hel kväll på stan. Sen fick jag lite godis och en tonfiskmacka av Eric och vi tittade på två avsnitt av världens just nu roligaste tv-serie Outnumbered. Den får mig att längta ännu mer efter barn, men gör Eric rädd och uppkörd. Sen låg vi i hans säng i en timme och lyssnade på tystnaden och pratade om oviktigheter. Han klappade mig över håret som han brukar och jag klagade inte när hans skäggstubb rev mig på näsan. Efter ett tag blev han hungrig och gick och hämtade en tallrik pastarester från köket. Medans han åt dem tillsammans med ett glas ljummen cola kollade vi på en fin video med en liten amerikansk tjej som började gråta av glädje när hon fick reda på att hon skulle få åka till Disneyland. Sen tog vi min röda resväska, köpte biljetter till flygplatsen och åkte spårvagn tillsammans med världens gladaste lilla pensionär till centralstationen. Tåget var fullt men jag stod nära Eric och berättade om mina skumma klasskamrater och han lyssnade och rynkade ögonbrynen på de rätta ställena. Vi checkade in mitt bagage och gick hand i hand mot gaten, jag hade gott om tid och han med. När han tvättade händerna på en flygplatstoalett, fingrade jag på en dyr väska där min dator hade fått plats och tänkte på att jag saknade honom redan.
Vi skiljdes åt vid säkerhetskontrollen som vanligt, massa pussar och kramar och sen visade jag mitt boardingpass för en man i röd väst som nickade medlidsamt och släppte förbi mig. Eric på andra sidan och jag i en kö med bunke japanska turister framför mig. Fina fina Eric som står ut med mig och mina distansförhållandebeslut.
Flyget var försenat men sen gick det snabbt. Bagaget var försenat men sen gick det bra ändå. Tåget kom efter ett tag, äckliga backslickpojkar med öl i handen och en tjej med åtta bowlingklot i väskor med hjul delade ståplats med mig på öresundståget. Sen var det slut med kollektivtrafik, mamma hade propsat på taxikrav på väg mot osäkra Rosengård och jag ifrågasatte inte. Resväskan och jag och en dyr påse Ahlgrens från Pressbyrån, tio minuter i baksätet på en Audi och sen steg jag in genom dörren här hemma. Nu har jag tänkt på hur tomt och litet och ensamt det är här jämfört med hos Eric i kollektivet. Jag har bestämt träff med bästa klasskamraterna imorgon, jag har smsat med Emelie och Malena och kommit fram till att livet, i Tyskland eller i Sverige, faktiskt är rätt fint.
Nu skålar vi på det med de sista tre bilarna. Zum Wohl!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Fint inlägg syster. Ni förtjänar varandra. :)
SvaraRadera