Att ha loppor och löss som grannar.

Sitter och väntar på att tvätten ska bli klar. Man kan inte bara lämna sina fulla tvättmaskiner sådär på egen hand när man bor i Malmö Studenthus. Nä, man måste sitta i uppehållet ört utanför och vänta. Det är tomt, tyst och tråkigt här. Fast också väldigt skönt. Dessutom knappt några möbler kvar. Det var så att en uteliggare och hans loppor flyttade in och bodde här så sofforna blev hem åt ohyran efter att samhällets utstötte flyttade. Sen satt folk och hängde i de stoppade tygmöblerna och tog insekterna med sig upp till sina lägenheter, vilket medförde att anticimex i princip har en egen kaffemugg på boservice-kontoret. Nu är sofforna borta, kanske uppeldade eller bara hämtade av någon som behövde dem bättre och inte har råd att ta en avstickare till Ikea.


När jag kommer tillbaks till Malmö efter (eventuell) utlandstermin, vill jag nog bo vid Värnhem istället.






Ser ni den saknade soffan?



- Posted using BlogPress from my iPhone

Att både flickor och pojkar är barn.

Jag läser väldigt många bloggar varje dag. Det är lite som min version av Twitter och Dagens Nyheter, som min nutidsorientering och samhällsuppdatering. Fast jag följer många på Twitter också kom jag på nu när jag tänker efter.. Men iallafall. Många bloggar blir det och jag kan ge er en lista nån annan gång men nu ville jag berätta en annan sak. Nämligen att jag läser många bloggar som handlar om barn. Skrivs av mammor och pappor och handlar om familjeliv, ungar och problem och glädjeämnen som kommer med det. Den enkla anledningen till detta är att jag gillar barn, jag älskar nog barn om jag ska vara helt ärlig. Jag har jobbat med barn, har mycket erfarenhet med barn och är, om jag får lov att skippa blygsamheten för ett ögonblick, ganska duktig på att umgås med och uppfostra barn. (Även om jag inte avgudar termen 'uppfostra'.) Om någon hör något om en svensk version av Supernanny och Jo Frost inte vill lära sig svenska så kan ni skicka dessa rekryterare vidare i min riktning, okej? Tack. Men det var inte det heller jag skulle skriva om. Åter till mammabloggarna jag läser. Trenden just nu som alla skriver om, även de som inte ens har några barn, är genus. Genus, genus, genus. Att det finns olika kön. Det finns pojkar och så finns det flickor. Och ALLA har åsikter om hur man inte ska göra skillnader på könen, eller att man ska göra skillnader för att det är ett oundvikligt faktum att vi har olika kön, eller att pojkar ska ha rosa klänning, eller att pojkar VILL leka med bilar och flickor VILL ha rosett i håret så fort de har hår att prata om.
Och jag blir så trött. Jag är inte politiskt aktiv, inte överextremt insatt och vissa anser troligtvis att jag inte bör uttala mig i frågan. Jag har inga egna barn och brukar varken fundera eller debattera den här frågan egentligen. Men jag kan ändå inte låta bli att lufta min ödmjuka lilla åsikt, så här tycker alltså jag:
Det finns killar och tjejer. Alla är lika coola, tuffa, söta och rara. Ett visst kön har inte en viss egenskap. Killar kan vara rara, tjejer kan vara tuffa. Alla ska få leka med vad de vill. Föräldrar bör köpa både dockor och bilar till sina barn, oavsett barnens kön. Man ska helt enkelt inte tänka på färger, leksaker, egenskaper, kläder och attityder som könsbestämda. Ett barn är ett barn. När de är gamla nog kan de bestämma själv om de vill ha klänning och leka med tåg, fram tills dess ska alternativ från de olika "könstypiska" grupperna erbjudas.

Det kan väl inte vara så svårt?

Att fylla i en jäkla massa papper.

Det känns som fredag. Inte bra. Varje dag när jag kollar på Adam Live så känns det som fredag. Det känns som ett fredagsprogram på nåt vis. Ja. Nedräkningen går på rätt håll kan jag meddela, det är nu bara tre (3) nätter kvar tills jag sätter mig på ett Lufthansaplan och åker ner till Frankfurt och världens finaste tysk.
Det är mycket den här veckan, men idag har jag blivit av med en av mina checklists, nämligen den som rörde ansökningen till universitet i Australien. Ni förstår inte hur många papper de ville ha, referenser, intyg, betyg och formulär. Dessutom visade det sig igår, efter ett möte tillsammans med koordinatorn som är ansvarig för Australienfolket, att jag blivit felinformerad och att de kurserna som jag redan hade valt ut och såg framemot att få läsa i Adelaide inte gällde för mig som ska dit på stipendium, utan att jag måste välja kurser från en särskild, hyffsat begränsad, lista. Modet sjönk, men sen hittade jag ändå några ämnen som såg okej ut så nu kör vi på det. Imorse fick en sekreterare på högskolan vidimera mitt gymnasiebetyg och sen kastade jag hela ansökningsmappen i koordinatorns postfack. Nu dröjer det högst fyra veckor innan jag får besked från universitet där borta om de vill ha mig eller ej. Vänta alltså, lite det mitt liv går ut på.

Känner för övrigt dagligen hur mycket jag gillar mina kursare aka vänner som gör vardagen överlevnadsbar. De är roliga och fina och smarta.

Att sakna fina minimänniskor..

Via Angelicas blogg halkade jag in på en av de nuvarande Frankfurt-aupairernas blogg. Fanny heter hon  tror jag visst och jag som är en människokännare av stora mått kan redan säga att de barnen kan skatta sig lyckliga. Från bloggen och hur hon skriver om sinaaupairungar och aupairdagar så vet man helt enkelt att hon är en sån som uppskattar barn.
Men det var inte det jag skulle prata om. Jag skulle prata om MIIIG. (För det här är min blogg.) Och jag tycker också väldigt mycket om barn. Väldigt väldigt väldigt mycket om barn. Och jag undrar om ni kan förstå, eftersom jag inte riktigt kan det själv, att jag faktiskt hann jobba med barn typ 5,5 år på raken innan jag började plugga förra hösten. När man ser det så är det kanske inte så konstigt ändå att jag saknar det så väldigt. Jag blir avundsjuka på Angelica som fortfarande får busa, lyssna på gulliga kommentarer och hålla småväxta människor i handen. Också nu denna Fanny, som är aupair, ett jobb som jag trots allt trivdes väldigt bra med.
Troligtvis är min nanny- och aupiarkarriär över. (Men man vet aldrig vad som händer i framtiden.) Förhoppningsvis får jag ett barn eller fem själv om några år. Jag längtar så väldigt, alla mina vänner får höra tjat om det vareviga dag, jag längtar så väldigt efter en att ta hand om igen.
Som plåster på såret att det kommer dröja minst två år till eftersom jag måste plugga färdigt och avsluta ett distansförhållande och sen påbörja ett samboförhållande först, så har jag målat och ritat ett Halloween-kort till Grace idag. Hon ska få det sen när Halloween närmar sig, för hon är en av mina gamla nannybarn.

Att skriva prov i 4,5 timmar

Det är såhär för er som inte är insatta, att jag hade en verbal meningsskiljaktighet med en människa som jobbar på Malmö Högskola och har hand om utbytesstudenter som vill åka till Australien. Det hela är en hyffsat lång historia som jag kanske kommer att dra en vacker dag, då den fortfarande gör mig väldigt irriterad, men nu pallar jag inte det. Iallafall så resulterade det hela i att jag kom fram till att mina gymnasiebetyg där jag bevisar för eventuellt universitet i Adelaide att jag hade mvg i Engelska C, är för gammal för att gälla i den ansökan som jag ska lämna in på måndag. Alltså var min enda utväg att anmäla mig till det beryktade TOEFL-testet. Det är ett officiellt engelskaprov, utformat i USA, och resultatet på testet gäller på väldigt många arbetsplatser, universitet och skolor runt om i världen.
Allt är omhuldat av extrem säkerhet och nogrannt utformade regler. Det började med en obligatorisk sign-inträff klockan 8.30 imorse och sen körde vi igång. Det var kanske.. 30 pers där, från olika länder och åldersgrupper och alla jobbade på flititgt. Det var läsförståelse (läs en text och svara på frågor om den), hörförståelse (lyssna på olika dialoger och föreläsningar och svara på frågor om dem), taltest (läs en text och prata in svar på olika frågor) och skrivande (skriv en akademisk uppsats som svar på en fråga).
Det var inte så svårt egentligen. Bara jobbigt att koncentrera sig intensivt i 4,5 timmar. Vi fick en tio minuterspaus när datorn sa till en att ta det och sen var det bara att hoppa på hästen igen. Hörförståelsen var jobbigast. Jag antecknade som en galning och blev slut i handen och så uttråkade då alla ljudklippen handlade om typ biologi, kolbrytning och ljusfysik. Men som sagt, komplicerat var det inte, det hade inte gått bättre om det hade varit på svenska. Misstag gör man ju alltid liksom och det fanns några frågor med tvetydiga svarförslag där jag säkert valde fel. Plus att jag inte har en aning om hur och vad de bedömmer i tal- och skrivtesten.
Skönt att ha det bakom sig iallafall och skönt att de inte kan säga något om mina antika gymnasiebetyg nu. Resultaten kommer om två veckor senast.

Idag firar jag lördag med en kanelbulle och en massa tidigare försummade serieavsnitt; Glee, How I Met Your Mother, Jersey Shore och  nån bra film hade jag också tänkt se. Och det omtalade Game of Thrones vill jag hinna med att spana in. Hej så länge!

Att passa barn som plockar.

När jag barnvaktade O och V i måndags, det kom hastigt och lustigt efter att inte ha sett dem sen i maj, men det gick bra ed undantag för två mindre missöden. Först sov V och sen skulle vi gå och hämta O på förskolan. Han är envis V och ska, som alla barn, gärna stanna åttiotvåtusen gånger på en sträcka på 500 meter. Men fram kom vi och O välkomnade mig med en kram, så det var ju fint, att han hade saknat mig! (Och överhuvudtaget kom ihåg mig.)
Solen sken och vi bestämde oss för att ta oss till en lekplats och göra av med lite energi innan middagen och hemkomst av föräldrar. Så vi påbörjar vandringen mot lekplatsen med O som vägvisare och guide. Han visar även hur man kastar pinnar mot löven och hur de ibland kan landa i ryggen på lillebror, också visar han hur man sparkar på hundbajs så att tån på skon blir kladdig och luktar.
Väl på lekplatsen började O som är mycket fascinerad av prinsessor och slott, bygga som en stugby i sandlådan, fast med slott i olika storlekar och former där olika sorters prinsessor bodde med sina mammor. Ja, bara kvinnliga aktörer var inblandade i denna sandshow. Under tiden spatserade V omkring med en gul sandleksak i handen, en krabbform om jag minns rätt. Han samlade någonting, då såg jag. Han stannade på random ställen, plockade upp lite löv, någon pinne och sådär, och verkade väldigt koncentrerad och upptagen. Fint tyckte jag, han verkar lugn och ohyper och inte konstant uppmärksamhetskrävande som vanligt. Sen, när det blev dags att gå, då märkte jag vad den lille tvååringen sysslat med den senaste timmen: Han hade samlat fimpar. Cigarettfimpar i olika storlekar och märken låg där i krabbformen och bredvid ett nyplanterat träd i ett buskage hade V uppenbarligen haft sitt samlarhögkvarter. Där låg en hel hög med fimpar, avtippade då formen blivit full. Fint lille vän, sa jag. Fint. Är det här någon form av samhällstjänst för små barn som jag inte känner till eller? Han brukar göra så, upplyser storebror O. Jag andades djupt, kastade de fimparna som fortfarande låg kvar i sin gula askkopp i papperskorgen och så gick vi hem hand i hand. Pinnkastaren, parkarbetaren och jag.

Att inte kunna kommentera när man vill.

Jag fick nys om att "min skitblogg inte går att kommentera". De vänliga orden kom från lillasyster och jag försökte ta reda på orsaken till problemet. Förhoppningsvis ska det alltså gå att kommentera nu. Och det gillar jag ju att det gör!
Min hjärna bubblar just nu av saker som ska göras, mest innan måndag då min ansökan till universitetet i Adelaide ska lämnas in. Många papper de behöver därborta kan jag säga, det är ju viktigt att det blir rätt. Det intressanta är att jag inte ens börjat med visumansökningen och allt annat krafs som ska ordnas sen. Nu handlar det bara om referenser, ansökningsformulär, betyg, intyg och andra vita a4 fyllda med viktig text.
Egentligen har jag två hyffsat roliga historier att berätta från mitt barnvaktande igår, men just nu får det vänta. Snacka om cliffhanger!

Att ha en säng som känns tom

Jag vaknade upp här i Malmö i natt. I en säng som är 1.40 bred och uppenbarligen gjord för att mer än en människa ska kunna sova här samtidigt. Jag har två kuddar liggandes bredvid varandra och ibland sover jag på både. Men imorse när jag vaknade, för bara någon timme sen, fick jag ett sugen i magen när jag insåg att Eric inte låg bredvid. Det är så tomt ibland att sova ensam i en stor säng. Två kuddar till ett huvud och en pojkvän som är för långt borta. Det är bara så tomt ibland.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Att vara lite mörkrädd..

I vanliga fall bor jag i Rosengård. (Eller ja, egentligen har jag en jäkla massa hem, typ tre, men.) Där händer det en hel del skit. Folk har skottlossning för sig på parkeringen, man eldar bilar, klottrar på allt som står still och det som rör sig, gör inbrott, snor cyklar, har brasor i källaren och kastar all från glödande fimpar till möbler från balkongerna. Det är ett hyffsat utsatt område där 10 procent (min egen uppskattning) sabbar för de resterande 90. Jag trivs ändå bra alltså, det är konstigt det där. Innanför dörren i min lägenhet känner jag mig trygg och hemma och har det väldigt mysigt. När det blir kväll och mörkt så klarar jag att sova själv. Mest för att lägenheten är så himla liten att det går snabbt att genomsöka när man misstänker att våldtäktsman eller mördare har tagit sig in, men också för att jag är omgiven av folk. På våningsplan finns fyra lägenheter till, i huset 36 och i hela byggnaden säkert en 700 eller nåt sånt. Det är ju bra tänker jag, skulle nåt hända så är det väl någon liten student någonstans i huset som hör det, eller kan hjälpa till att lägga om mina sår, hindra mig från att duscha och ringa polisen och sådär. Tänker jag.
I kontrast. I Starrarp. Där mamma och pappa bor. En by ute på landet. Närmsta granne inte så fruktansvärt långt borta, 100 meter kanske, men ändå ett ställe som gör vara ensam hemma så mycket läskigare. Igår var hela familjen Sjöstedt som bor här ute på andra håll och jag satt hemma och såg framemot en kväll i ensamhetens tecken. Se en film, äta en pizza och trycka i mig en gelégroda eller tre. Men då plötsligt blir det lite obehagligt att huset är så stort, trädgården utanför väsnas i vinden och hunden där nere rör sig oroväckande lite. Dörren är låst, garaget är larmat och jag har hemtelefonen i ett fast grepp bredvid mig, men ändå var det periodvis andningsstopp och svettiga handflator som gällde hos mig. Inte så att jag skrek och sprang och gömde mig (och nu känns det ganska långt borta att vara rädd i sitt föräldrahem) men då och där, när det är mörkt; då blir ibland för mycket för mig.
Tänkte bara att ni skulle veta det. Någon som känner igen sig eller är det jag som behöver växa upp?

(Googlade mörkrädd och får fram en massa rasistpropaganda! WTF?! Inte okej!)

Att få samma fråga väldigt ofta..

Jag har varit ganska flitig idag och känner mig förvånad själv. Jag befinner mig hemma hos mamma och pappa, på landsbygden, av praktiska själ. I morse till exempel behövde jag låna mammas bil för att kunna köra till Sjöbo, gå och få håret tolv centimeter kortare och färga bort den fula utväxten. Hann också med ett stop på vårdcentralen. Snäll sjuksköterska tappade blod från mitt armveck samtidigt som hon ifrågasatte mitt val av utbildning: "Men vad BLIR man då?!" Utan att överdriva kan jag säga att jag börjar tröttna på den frågan litegrann nu. Kanske för att jag inte har något bra svar. Vilket egentligen inte stör mig, men att folk ska fråga och bli upprörda, det stör mig. Jag har sen ägnat resten av eftermiddag åt att läsa tyska noveller och ta anteckningar från dem samtidigt. Ganska morsamt och ganska överkomligt svårt. Bara nån enstaka grammatisk företeelse som dök upp som jag inte kan förklara och tänker fråga Eric om ikväll. Tyvärr är det väldigt ofta så att han inte kan förklara sitt eget modersmåls grammatik och jag måste googla eller smsa Linda istället. 
Jag gjorde en snygg sallad till ikväll också. Vi får gäster ikväll. Mamma och pappas födelsedagar ska firas och det är praktiskt att vara hemma då, man kan slå flera flugor i en smäll; träffa alla oroliga släktingar på samma gång (oroliga för att man inte vet vad man ska BLI) och samtidigt äta god, hemlagad festmat. Det blir nog bra ska ni se.  

Att sakna något väldigt vardagligt

Eric är i Frankfurt i Tyskland. Jag är i Starrarp i Sverige. Han har redan gått och lagt sig, vi har sagt godnatt i telefon ikväll. Annars är traditionen att den som går och lägger sig först (99% av gångerna jag) skickar godnattsms, väntar på svar och stänger sen de små blå. Det känns omöjligt att förklara saknaden efter honom. Saknaden efter vardag. Saknaden efter att få borsta tänderna ihop till exempel.






- Posted using BlogPress from my iPhone

Att läsa för att man växer av det.

Angelica fick (vänlig och kärleksfull) kritik av mig häromdagen för att hon bara läser en massa chic-lit hela tiden. Vi pratar Marian Keyes, Sophie Kinsella, Janet Evanovich och de där, väldigt roliga böcker och jag har en massa sådana också i min bokhylla, men vill man stimulera hjärnceller istället för att döda dem så finns det annat att läsa. Jag är ingen snobb, jag läser inte mycket klassiker och riktigt tunga romaner och romansamlingar, men jag läser sådant som jag vill veta mer om och sådant som berör på något vis.
Alltså fick jag i uppdrag av Angelica att författa en liten lista åt henne.

Nu ska vi se, först av allt vill jag rekomendera några av Jodi Picoults böcer. De är så nära chic-lit man kan komma, utan att faktiskt vara det. På senaste tiden krystar hon fram böcer lite väl snabbt, men de första fem som kom ut är otroligt läsvärda. Man tänker, ler och gråter om varandra. Min favorit so far är Nineteen Minutes som handlar om en dödskjutning på en skola där mycket ligger under ytan och kanske inte är riktigt så enkelt som det ser ut att vara.

Nästa tips är en grym bok, känns som en historisk roman fast den officiellt inte är sann. American Wife av Curtis Sittenfield (Curtis är kvinna för övrigt..) Vi följer Alice från tidig barndom till hennes liv som fru till presidenten. Inte så politisk och tung som det låter utan med riktiga och viktiga beskrivningar av känslor och tankar.

 En bok av en skandinav! Äntligen! Den här är ganska känd och har fått bra kritik av svenska boknördar vilket också var det som ledde till att jag köpte och läste 'na. Utrensning av Sofi Oksanen handlar om en gammal kvinna och hennes estniska bakgrund som så småningom kolliderar med en kvinna utsatt för trafficking som svimmat av i hennes trädgård. Gripande och spännande!

 Historia när den är som bäst! Edward Rutherford har skrivit många romaner med historiska teman där han täcker olika städer och länder. Jag har hans bok New York också, men den tänker jag spara ett tag till. Den här, The Princes of Ireland, handlar alltså om Irland och författaren beskriver landets historia genom ögonen på en mängd olika karaktärer och deras roller i samhället och till varandra.

 Joyce Carol Oates är så långt ifrån chiclit man kan komma, fast hon tekniskt sett är en chic. Hos Eric i Tyskland ligger hennes kanske mest kända bok Blonde, som inofficiellt handlar om Marilyn Monroe, den har jag inte hunnit så långt i än, men den här, The Gravdigger's Daugther, läste jag i våras. Med konstant gåshud och lite andan-i-halsenkänsla tog jag mig i genom den här, bara när det är ljust ska tilläggas för den är riktigt obehaglig at times, men också fin och hemlig och mystisk. Och bra!

 Nästa man till rakning: People of the Book av Geraldine Brooks. Lättläst och spännande, inte så himla djup och inte rolig eller romantisk alls. Lite historiska vibbar på denna också då den handlar om en väldigt speciell boks resa genom historien och människorna som kommer i kontakt med den.

 Den här är fin. En av de senaste jag läste, sista veckan i Tyskland vill jag minnas. Den heter Little Bee och är skriven av Chris Cleave och den är så fin. Och sorlig. Och enkel på nåt vis. Little Bee, som är en nigeriansk flykting i England, och kvinnan som tar hand om henne, vars man precis tagit livet av sig, turas om att prata om hur de känner för varandra, hur de ser på det förflutna och framtiden och sen vävs deras liv ihop på ett väldigt ovanligt sätt. 

Den här boken köpte jag begagnat (och billigt) på amazon.co.uk och tipset om den googlade jag fram när jag letade efter böcker av australiska författare som skriver romaner som utspelar sig i Australien. Beställde en rejäl laddning, men jag köper böcker snabbare än jag har tid att läsa dem, eftersom de nuförtiden konkurerar med skolböckerna, så den här är den enda "Australienboken" som jag hunnit läsa ut. Voss alltså, av Patrick White. (Världens roligaste omslag. Not.) Den handlar om en äventyrare och en oskuldsfull flicka som möts och sen skiljs åt och då får man följa dem var för sig, både på äventyr fast på olika sättoch sen återförenas de. Och kärleken, den har förändrats.

Sista nu då. Fint om ni har orkat läsa så här långt. Den heter The Help och är skriven av Kathryn Stockett (min kopia ligger i Frankfurt, därav Bokus-bilden) och den är väldigt aktuell just nu, som film med fina recensioner. På svenska kommer den på bio som Niceville (fruktansvärt löjligt, hur svårt kan det vara för folk att förstå och uttala The Help? Vi är inte Tyskland). Den här handlar om ett gäng kvinnor i Mississippi och deras hemhjälper, helps, maids som är svarta kvinnor som sliter för inga pengar alls. Deras matmödrar är otacksamma, respektlösa rasister som inte kommit långt sen slavägandet avskaffades. En vit kvinna med journalistdrömmar börjar intervjua pigorna i hemlighet och starka känslor och minnen kommer upp till ytan. Se inte filmen utan att ha läst boken först!




Nu så. Kära Angelica har du att göra. Och ni andra också, ni kan väl rapportera tillbaks om ni läser/har läst någon av mina rekommendationer och säga vad ni tycker. Jag känner att jag borde skämmas för min boksmak, men det tänker jag inte göra. Och det ska inte du heller Angie, är chiclit din genre, så stick to it! :) Nu går jag och duschar och sen ska jag läsa Frankenstein innan jag somnar.

Puss!

Att bo i Malmö Studenthus.

Här ute i Rosengård går livet sin gilla gång. Den största diskussionen just nu i vår studenthusgrupp på Facebook är den nyaste hyreshöjningen som alla fick nys om genom ett brev från våra landlords. Jag undrar hur de tänker och hur de kan rättfärdiga en hyreshöjning (IGEN) när ingenting här ute funkar eller ser ut som både hemsidan lovar. Mycket går att skylla på idioter till hyresgäster som inte kan hålla ordning på sina soppåsar, slår i sönder fönster, smittar ner sofforna i uppehållsrummet med löss och loppor, snor kläder från tvättstugorna, bryter upp hängelås i källaren och snor skitsaker. De förstör för resten av oss och tvingar vaktmästaren och tjejerna på kontoret att ägna helt för mycket tid och energi åt att städa upp och organisera ordning efter de som inte kan bete sig. Jag har försökt att analysera mig fram till ett vettigt svar på frågan varför vissa människor saknar vett och hyss, men har inte lyckats tända glödlampan än, kanske är det bara så att vissa inte bryr sig om någonting annat än sig själv och det som är deras?
Iallfall så kan ledningen och dansken som äger huset också skärpa till sig, önskar den här studenten. Bara för att vi är studenter betyder inte det att vi kan behandlas hur som helst och det betyder inte heller att vi har högre smärttröskel och står ut med mer skit. Snart är inte ens hyran skälig så att man kan ha  den som backup-plan: "Hyran är ju så låg". Hyran är inte låg längre, inte när man tänker på läget, standarden och skiten som man får stå ut med här. Jag blir bara lite trött, det är allt.

Att älska språk.

Sitter här och tar mig an min tyskakurs. Den är en femtonpoängskurs, halvtid på distans från Lunds universitet, och jag älskar det! Kanske kan jag behöva påminnas om det senare när tentor och arbeten och gruppredovisningar i mina kurser på Malmö Högskola närmar sig, men just nu är det så trevligt att plugga tyska. Dels är det mycket som jag känner igen slash har koll på. Och dels är det en helt annan grej att verkligen lära sig ett språk (som med tyskan) jämfört med att plugga delarna som hör till språket; grammatik, skrivande, analyserande, fonetik och så vidare (som med engelskan.) Jag uppskattar och älskar båda och det är perfekt att ha dem i kombo, det känns som att olika delar av hjärnan får aktivera sig. Målet för de närmsta åren är alltså att perfektera tyskan och sen tar vi tag i franskan och gör den flytande och fin, och sen, sen blir det kanske lite spanska på det? Men det har jag aldrig pluggat så där vet jag inte riktigt vad jag snackar om.
Nä. Kanske överdriver lite nu, kanske är lite för överentusiastisk och naiv, men jag gillar det. Språk är nyckeln till världen. Typ. Oh Gud vad jag är poetisk.

Att gnälla lite.

Jag känner mig febrig, sur, irriterad och trött. Hade nog behövt en nap, men jag vill inte sova eftersom risken att inte kunna somna ikväll är stor. Överlevde iallafall dagens två föreläsningar i skolan, spenderade rasterna med att prata skit om alla olika typer av idioter vi har i vår klass och åt morötter och knäckebröd till lunch. Känner mig lite sugen på kyckling till kvällsmat, skyller det på Emma och tinar nu ett bröst i kylen. Igår pratade jag med Eric i telefon och meddelade honom att jag inte var in the mood att vara glad, trevlig eller positiv och han föreslog en mental hug, men det var jag inte heller sugen på. Nu däremot, nu vill jag inget hellre än att få en riktigt lång, varm, mysig, manlig kram från världens bästa kramare. Behöver vänta cirka två veckor och tre dagar innan jag får en nästa gång.
Nu ska resten av dagen ägnas åt att knapra ipren, plugga tyska modalverb och läsa ikapp i mr Clovers kurs.

Haj.

Att missa en rad i ett email.

Jag är eventuellt i knipa. Om mindre än tre veckor ska min officiella ansökan till universitetet i Australien lämnas in. I våras fick vi som ska dit ett långt och utförligt mail (visserligen extremt slarvigt skrivet, men ändå) med instruktioner och anvisningar. Jag läste igenom nog och började vidta åtgärder. Allt är under kontroll. Trodde jag. Idag var det Study Abroad-mässa på Orkanen, Malmö Högskolas bibliotek, och jag var där en snabbis för att prata lite med de som varit i Australien innan. Den delen av min dag var väldigt tillfredsställande. Men sen visade det sig att jag hade missat en GANSKA viktigt detalj. Gymnasiebetyget som ska skickas med ansökningen som bevis på att jag pratar bra engelska får visst inte lov att vara mer än fem år gammalt. Jag tog studenten 2005. Oops. Alternativet är att göra det såkallade TOEFL-testet online, och klara sig på de resultaten. Det kostar 1700 kronor och efter att man gjort det tar det minst två veckor för intyget att komma. Alltså, här sitter jag, scared shitless att jag har äventyrat min Australientermin genom att inte läsa ordentligt. Aja. Jag har emailat den internationella koordinatorn och lovar härmed att meddela er vad som händer och sker. Känner just nu att jag har avreagerat mig litegrann, paniken har lagt sig och nu ska jag lite likgiltigt vänta på email och tjata till mig referenser istället.

Det var bara det idag.

En fredag.

Sitter här hemma och tänker på att det idag är exakt tre veckor tills jag flyger till Frankfurt och Eric igen. Längtar. Behöver jag ens nämna det?
Dagen har hittills ägnats åt tvätt, plugg, vädring av lägenhet också har jag dammsugit allt som inte har dammsugits sen jag flyttade in här för mer än ett år sen. Eww.
Ska snart gå och handla, jag har skrivit en väldigt extensiv och dyr handlelista men jag tänker ignorera studentbudgeten idag och faktiskt unna mig mat som är god och bra för mig. Vi pratar frysta bär, räkor, romanasallad, riktig fetaost och kanske också en bit mörk choklad med salt i..
Jag gillar att handla, men varorna ska hem också. Den här gången blir det dessutom ganska många tunga saker. Vi pratar diskmedel, tvättmedel, äpplen, Loka, wc-duck och fiskfilé. Saknar Eric som bärhjälp. Nåt av det mysigaste jag vet är när han kommer hem från jobbet, har inte varit ute på hela dagen och vi tar em promenad till billighetsaffären Netto som ligger närmast och handlar middagsmat, håller varandra i handen och redovisar dagens happenings.
Imorgon kommer världens bästa vänner på besök! Vi ska äta, prata, fnittra och prata lite mer typ hela natten! (Jag har tvingat dem att sova över!) Inser att förhoppningarna är skyhöga, så antagligen har vi avhandlat alla samtalsämnen redan klockan nio och de kör hem tio över. OM det blir så så är jag ändå glad att jag får se dem! :)

Verkar inte som elementmätarkillarna ämnar dyka upp så jag låser väl här och beger mig mot CityGross. Väntat länge nog på dem, "nångång mellan 8.00 och 18.00" känns inte sådär jättespecifikt.

Hejdå!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Imorgon är en annan dag.

Kanske är jag tillbaks in business nu, kanske är detta bara en engångsföreteelse. Jag kände helt enkelt för att skriva nåt. Jag sitter nyduschad, nytorkad och nyinsmörjd hemma i minisoffan i studentlägenheten. Vet ni, det är mycket som bubblar på insidan av den här skåningen just nu. Och då anser jag ändå, till den mån man nu kan psykoanalysera sig själv, att jag är en ganska öppen, frispråkig och känslosam människa med många av mina åsikter och tankar konstant uthoppandes genom munnen och kroppsspråket. Jag har olika grupper av fina vänner och familj som får del av de olika pusselbitar som, om man samlar dem alla i en ask, bildar min personliga mindmap. Det går inte en dag utan att jag tänker på hur glad jag är över det. Att det känns som att jag alltid har nån att prata med, om stort och smått, viktigt och oväsentligt, livet, pluggandet, kärlek och hur ont det gör att epilera knäna. Det är inte alla som har en sådan fin stab av favoriter runt om sig och jag uppskattar det nåt enormt, det gör jag verkligen.
(Och nu vet jag inte hur långt jag vill sjunka i detta lite läskigt självutlämnande ämne.)
Jag.. Man.. Faktiskt så.. Om det.. Äsch, jag vet inte. Jag tänker väl för mycket som vanligt, kan man skylla på det ännu en gång?
Iallafall. Livet går sin gilla gång. Jag pluggar just tre kurser; Language Analysis, Cultural Representation och DeutschA02. Det går okej, jag tror jag gillar det, förra veckan var lite kaosartad med organisation och sådär, men nu kämpar jag på för att inte halka efter. Om tre veckor och två dagar ska jag åka hem igen. Det är så det känns nuförtiden. Oavsett vilket håll jag åker på, Köpenhamn-Frankfurt eller Frankfurt-Köpenhamn så känns det som att åka hem. Ganska fint ändå, förutom att sängen är för tom hemma i Malmö. Men tiden går snabbt, har man inte sagt det 2000 gånger innan sin födelsedag varje år så är man än mes.
Det är dags att ringa ett godnattsamtal med hjälp av Skype, läsa lite bok av australisk författare och sen sova- imorgon är en annan dag.