Boyfriend thoughts

When life without your boyfriend gets tough I try to remember and focus on one thing. How incredibly lucky I am that I have met a person like him. It took me 22 years and a lot of tears into the pillow, but it was all worth it. He was worth waiting for.
I just stop sometimes, after talking to him on Skype or receiving a cute SMS, and I think of the fact that two years and two days ago, I didn't even know this guy, he was a stranger. A random face in a big city in Germany. Now he knows me like he's known me my whole life. He has seen my best and worst sides and he still likes me!
Is this a boring blog because all I wanna talk about is my boyfriend? Yes maybe, but he is the best thing about me.

Today I am thinking in English.

Studentens klagan.

I början av terminen var skolan så underhållsam på nåt vis. Är det ett svenskt ord? Nu känns det som jag har skolkat och varit i Tyskland så mycket att jag har tappat kontrollen. Läxor, föreläsningar, seminarier och böcker kontrollerar mig och inte tvärtom. Om två veckor ska vi tenta av båda kurserna dagarna efter varandra. Just därför bör jag inte använda mig av min studiemetod från högstadiet och gymnasiet; Skjut allt framför mig tills dagen innan provet. Nu är det en massa text, artiklar, teorier och analysscheman som ska in i hjärnan och det bör jag börja med.. igår. Iallafall nu.
Lite koll har jag iallafall, det får jag säga, men inte tillräckligt. Långt ifrån tillräckligt. Och nu kommer julen med luciatåg och julkonserter och fikor och julfester och förutom en massa god (and terribly unhealthy) mat så innebär detta också mindre tid till skolan. Jag får helt enkelt ta vad jag kan få och slita hårt och diciplinerat när jag väl har tid. Ja, så får det blir. Men nu; Tillbaks till tvn.

Jag är stammis på flygplanen till Frankfurt

Ojeojeoje, tiden går.
Hela förra veckan blev det inget bloggande när gamla chefen från Frankfurt ringde i panik och sen flög hon mig dit, dagen efter i princip. Det blev en vecka i gamla välkända Frankfurt med äppelvin, Grace, svenskar, tyskar, kalas och allt annat som hör till. Jag trivs så fint där.
Men. Det är också så att när jag umgås med Grace 2 år så saknar jag mina klasskamrater som faktiskt, inte alla, långt ifrån alla, är lite smartare och mer utmanande att prata med. Skolan är kul.
Så i söndags kom jag hem och gissa nu vad som händer imorgon? Jag ska åka till Frankfurt. Men det är bara över helgen och sen blir det inget mer förrän dagen innan julafton.
Så. That's my life right now. An episode of Glee and then I'll finish packing.


Hejdå!

Lördagskväll.

Det är lördagkväll. Jag sitter hemma i mysbyxor. Jag tittar på Så mycket bättre på tv. Jag är väldigt nöjd med det. Är det ett ålderstecken kanske? Att man nöjer sig med pensionärs-tv och fruktte under helgen? Jag tror det ärligt talat har lite att göra med pengar (jag har inte råd att åka taxi och dricka sprit ute), lite med pojkvännen min (jag behöver inte leta upp fina män att pussas med) och lite med staden jag befinner mig i (det finns ingen O'Dwyers här och jag har i övrigt ingen koll på andra trevliga ställen som eventuellt kan finnas.) Alltså är jag nöjd, lat, glad och harmonisk i soffan.
Väskan är packad. Jag är dålig på att packa lite visade det sig. Man vet liksom aldrig vad man kan behöva, hur vädret ska bli, och vad vi ska göra.. Dessutom vill jag inte ha samma kläder hela tiden, även om E har en välfungerande tvättmaskin som skulle kunna användas. Istället resonerar jag som så att stora resväskan måste med, eftersom jag inte har en i mellanstorlek, och då kan jag lika bra fylla skiten med skit. Typ.

Förresten var Lill-Babs väldigt snygg som ung.

Glee

Jag försöker tipsa varenda människa jag pratar med om denna underbara amerikanska kitschserie som känns mer äkta och trovärdig än många dokumentärer jag har sett i mina dagar. Det handlar om en High School med alla de kända rollerna representerade; Det finns cheerleaders, coolingar, töntar, plugghästar och sportfånar, precis som alltid. Och så finns det en Glee club, typ en showkör som sjunger och dansar. Det är om denna Glee club som serien handlar för i den finns ungdomar från all sterotypgrupperna med.
Alla skådisarna sjunger själva och är grymma på det, också sjunger de en massa bra musik som de har gjort om litegrann. En gång i veckan laddar jag ner det aktuella avsnittet och sitter sen och gråter, skrattar och sjunger med de fina människorna i McKinley Highs Glee club. Och blir avundsjuk såklart.
Här är en bild från när fina Kurt Hummel, skolans up until now enda gaykille som får sin första kyss av en footballsspelare som typ trakasserat honom hur länge som helst. Det visade sig alltså i sjätte avsnittet, andra säsongen, att den här bullien också var bög. Ja, jag kan fortsätta här i timmar, med ingående personporträtt av de olika karaktärerna, men det enklaste är väl om ni kollar upp det själv. Glee alltså. NU!

God works in mysterious ways

Dålig magkänsla hela dagen. Jag vet inte. Min gamla chef från Frankfurt ringde i förmiddags och frågade om jag inte jag kunde tänka mig att komma förbi Frankfurt en sväng nästa vecka. Jag blev smickrad men orolig. Jag är en planeringsälskande människa. Jag tycker inte om när saker och ting inte går som jag har tänkt mig eller när bestämda planer rubbas.
Nästa vecka var relativt fullbokad; Ullared med bästisarna, 24-årsfest, utång med världens bästa Lischbo, skola och plugg, babysitting hos Ture och Fars Dagmiddag med släkten. Allt är nu cancelerat och på söndag åker jag till Frankan.

Den dåliga känslan i magen kommer från det faktum att jag sabbar planer. Jag ändrar mig. Jag gör nya planer. Jag ska få se Eric så snabbt  igen och det är ju fint and all, men min mage tänker ändå: This was not meant to be.
Hur får jag kontroll över mitt samvete och min mage?

Jag är en sån skitnödigt komplex person.

Bloggfix

Det visade sig att det här med att fixa bloggar var svårare och krävde mer tid än jag trodde. Som tur är så har bror min, annars stark konkurrent till datortiden här hos mor och far, fullt upp med att göra om mitt (och Jannickes) gamla rum till sitt stora rum. Jag drar och uppdaterar och fixar och uppdaterar och justerar och uppdaterar men.. Ja.. Förhoppningsvis blir det väl okej så småningom annars får jag fråga E om han kan ta över.
Den här bastlade jag iallafall ihop själv med det fruktansvärt praktiska bildprogrammet Word. Man hör ju inte alls på namnet vad det egentligen ska användas till..

Jag gjorde crepes och pannkakor till männen i huset och fick faktiskt ett tack för maten från min bufflige far också som annars kan vara ganska.. kortfattade? Dessutom är jag mest lik honom till utseendet. Ja. Vi lämnar svamlandets blogg för den här gången. Bis zum nächsten Mal!

Himmahimmahimma

Är hemma hos mamma och pappa i den vackra, men ack så kalla, bullerbyn Starrarp. Jag har inga lärarledda aktiviteter i skolan varken idag eller imorgon så resten av veckan ska spenderas här. Jag inledde starkt med att äta riktigt bröd och lyxig ädelost till frukost! Yeah man!
Den senaste timmen har sen ägnats åt att försöka få igång nån form av trådlöst internet så att jag kan sitta med Vaion i knät och plugga nere i vardagsrummet. Där finns en öppen spis, p3 på radion och kanske en kopp te och en skorpa, om jag är riktigt snäll. Men internet samarbetar inte och jag tvingades ringa den lokala versionen av bredbandssupoort för att få hjälp. Efter ett litet tag konstaterar snubben i luren att wifi in är möjligt från denna routern, önskar mig en trevlig dag, hör min besvikelse och gratulerar till min vinst; En stelbent traktor. Humorn här ute i obygden är fan oslagbar.
Nu far mamma runt och putsar fönster och dammsuger lister, och hantverkar-Hasse som renoverar badrummet väsnas därnere.
Och jag skjuter på skolarbetet genom att hjälpa mamma framkalla kort.

Det är fint här. Man har nån att prata med och man får god ost till frukost.