Att vara lite mörkrädd..

I vanliga fall bor jag i Rosengård. (Eller ja, egentligen har jag en jäkla massa hem, typ tre, men.) Där händer det en hel del skit. Folk har skottlossning för sig på parkeringen, man eldar bilar, klottrar på allt som står still och det som rör sig, gör inbrott, snor cyklar, har brasor i källaren och kastar all från glödande fimpar till möbler från balkongerna. Det är ett hyffsat utsatt område där 10 procent (min egen uppskattning) sabbar för de resterande 90. Jag trivs ändå bra alltså, det är konstigt det där. Innanför dörren i min lägenhet känner jag mig trygg och hemma och har det väldigt mysigt. När det blir kväll och mörkt så klarar jag att sova själv. Mest för att lägenheten är så himla liten att det går snabbt att genomsöka när man misstänker att våldtäktsman eller mördare har tagit sig in, men också för att jag är omgiven av folk. På våningsplan finns fyra lägenheter till, i huset 36 och i hela byggnaden säkert en 700 eller nåt sånt. Det är ju bra tänker jag, skulle nåt hända så är det väl någon liten student någonstans i huset som hör det, eller kan hjälpa till att lägga om mina sår, hindra mig från att duscha och ringa polisen och sådär. Tänker jag.
I kontrast. I Starrarp. Där mamma och pappa bor. En by ute på landet. Närmsta granne inte så fruktansvärt långt borta, 100 meter kanske, men ändå ett ställe som gör vara ensam hemma så mycket läskigare. Igår var hela familjen Sjöstedt som bor här ute på andra håll och jag satt hemma och såg framemot en kväll i ensamhetens tecken. Se en film, äta en pizza och trycka i mig en gelégroda eller tre. Men då plötsligt blir det lite obehagligt att huset är så stort, trädgården utanför väsnas i vinden och hunden där nere rör sig oroväckande lite. Dörren är låst, garaget är larmat och jag har hemtelefonen i ett fast grepp bredvid mig, men ändå var det periodvis andningsstopp och svettiga handflator som gällde hos mig. Inte så att jag skrek och sprang och gömde mig (och nu känns det ganska långt borta att vara rädd i sitt föräldrahem) men då och där, när det är mörkt; då blir ibland för mycket för mig.
Tänkte bara att ni skulle veta det. Någon som känner igen sig eller är det jag som behöver växa upp?

(Googlade mörkrädd och får fram en massa rasistpropaganda! WTF?! Inte okej!)