Jag beundrar i princip alla som tar sig igenom livet och dess svårigheter med huvudet högt. På senare år har jag förstått att inte alla måste bli som Zlatan, Moder Theresa eller Oprah Winfrey, att lyckas och vara beundransvärd handlar om att tro på sig själv och göra sitt bästa efter sin egen förmåga.
Jag lyssnade häromkvällen på ett sommarprat (på rekommendation av Anna) skrivet och framfört av Malin Sävstam, en tjej som förlorade sin man och två av sina tre barn i tsunamin i Thailand 2009. Jag grät i princip innan jag ens hade tryckt på play. Tänk att något så ofattbart sorgligt, som ingen människor varken förväntar sig eller förtjänar, kan hända på solsemestern i paradiset. Hur orkar man vidare, hur förblir man en hel människa? Jag tror inte att jag förstår ens efter att ha lyssnat på Malin vilken styrka och determination som behövs för att inte duka under av sorg, och då är jag inte ens rätt människa att säga en sån sak eftersom detta ofattbara aldrig hänt mig. Henne beundrar jag, Malin Sävström, kvinnan som fortfarande står upp efter en det fruktansvärda som hänt henne.
Min lillasyster, envisaste tjurskallen i Sverige som har ridit sen hon kunde gå i princip. Som unge fick hon höra att man skulle ha trillat av från hästryggen 100 gånger innan man var en bra ryttare, så hon började räkna. Förstår ni vilken vilja och tålamod man måste har när man jobbar med djur? Inte jag heller, och då har jag ändå jobbat som nanny i mer än fyra år.. Jannicke har sitt eget företag nu, ger ridlektioner, mockar skit, tävlar hopphästar, rider in, sliter, svettas, tjatar och kör, från tidig morgon till sen kväll varenda jäkla dag. Även där krävs det en vilja av stål, uthållighet och, kanske viktigast av allt, passion. Hon älskar det hon gör, hon har ett mål och hon är grym på sitt jobb. Väl värt att beundra denna superengagerade jättemänniska som förtjänar ett break som alla vi som känner henne hoppas att hon kommer att få.
Med risk för att plötsligt bli banal och mainstream så måste jag ändå nämna en kändis här, som tredje kvinnan på listan över människor att beundra. Hon var från början en liten blyg engelsk flicka som berättade kaninhistorier för sin lillasyster tills hon en dag satt på ett tåg och fick en idé om en bok som kom att förändra världen. På ett bra sätt. J.K. Rowling spenderade hela sin barndom samlandes på karaktärsbeskrivningar och idéer till det som sen blev historien om Harry Potter. Hon skiljde sig från sin portugisiska man, flyttade till Skottland och blev deprimerad. Samtidigt som hon funderade på självmord och kände sig som världens mest misslyckade människa, började hon skriva på succéböckerna på olika caféer. Och sen vände det för Joanne. Hon ville bli författare och hon höll ut tills det hände. Nu tjänar hon en massa pengar, äger minst tre hus och välgörenhetsjobbar för glatta livet. Från ingenting till allt det där.
Ser ni den röda tråden i de få exemplen som jag har nämnt här ovan? Det finns inga detaljer i deras historier, bakgrunder eller beskrivningar som stämmer överens. De är olika på många sätt, framförallt olika inför oss, resten av världen. Men en sak har de gemensamt. Viljan. Att kämpa på. Att inte vara en sån som suckar, vänder sig om i dörren, lägger ner verktygen, drar täcket över huvudet, ringer nån för att lasta över bördan, ger upp innan de ens försökt. En sån är inte jag och en sån har jag ingen respekt för. Ingen sa att allt skulle vara lätt, ingen sa att livet är en rak, plan schnitzlad bana med glasstånd och fotmassage längs med vägen. Efter att du klarat av en enkel uppgift är belöningen beige och smaklös. Efter att du har tagit dig förbi ett stort jäkla berg av taggbuskar och blodiglar och blottare är belöningen söt, underbar och befriande.
Jag vet inte riktigt hur den här texten hamnade här. Det var inte meningen. Uppenbarligen så är det något som engagerar mig, det här med att ta sig igenom livet ömsom med hopbitna tänder och ömsom med gyllene skor. Det är så det är. Du är bestämmer över ditt eget öde. Get used to it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar