Att berätta om hur man var för ett år sen.

För ett år sen (lite drygt) var jag en liten skånsk flicka som trodde att livet var på väg att bli vanligt, normalt, svenskt och tråkigt. Allt det där som jag hade flytt som pesten i tre år i Tyskland. Jag stod på Frankfurts flygplats en eftermiddag i slutet av augusti, kramade Eric så hårt det gick och satte mig på ett plan mot Köpenhamn. Jag trodde inte att jag skulle klara av ett distansförhållande, jag tycker om närhet och romantik allt för mycket. Jag trodde  heller inte att Malmö var något för mig. Jag trodde definitivt inte att det skulle bli engagerande och intressant att plugga. Jag erkänner det, jag var ganska negativ den där månaden, innan livet förändrades. Men, man kan inte alltid få som man vill, iväg kom jag och flyttat in i Rosengård fick jag.

Skolan drog igång, pluggandet på universitetsnivå som jag tidigare såg som nödvändigt ont, ett trappsteg mot toppen som man inte kan hoppa över. Det visade sig att det var roligt att gå i skolan igen. På Malmö Högskola träffade jag fler fina människor, fast jag egentligen hade ställt in mig på att Emelie och Malena var allt jag behöver, allt jag saknat under min tid utomlands. Hjärnan njöt av att vara igång igen, det är stor skillnad på att passa 7-månaders bebis och lära sig analysera språkliga fenomen, på engelska dessutom. Tentorna, uppsatserna och redovisningarna lades på hög och varje gång jag fick ett godkänt växte jag på insidan. Det är fortfarande så, bra resultat i skolan är motivation och bekräftelse, jag är inte bara alla mina dåliga sidor, jag fattar något, kanske finns det hopp.

För ett år sen var jag en liten skånsk flicka som var beredd på det värsta och blev positivt överraskad. Malmö, skolan, vännerna och den förstärkta kärleken till E överraskade mig. Nu är jag smartare och tryggare än nånsin, något som firas med att rycka upp de ytliga rötterna, packa in IKEA-möblerna och dra till Australien. Det som inte dödar mig, gör mig starkare.

C5-gruppen på pub i september 2010! Moein, Matt, Debbie och jag.