Att göra av med tiotusen kronor...

... på under tre minuter är hyffsat enkelt när man köper en flygbiljett till Australien. Det är alltså så att nu finns det ingen återvändo, den 18e februari sätter jag mitt nervösa arsle på ett flygplan i Frankfurt, åker till Singapore först för en kort paus och sedan vidare mot Adelaide där jag landar 25 timmar senare. Det är väldigt långt till Australien har jag förstått. Alltså, jag har ju varit på Nya Zeeland, ännu längre bort, innan, men nu är det allvar på riktigt på något vis. Jag kommer att vara borta nästan exakt fyra månader och två veckor innan jag åter igen får kasta mig i armarna på pojkvännen i Tyskland. Ni ska veta att jag känner mig säker. Säker på att det här är vad jag vill, säker på att jag kommer klara av att plugga och bo på andra sidan jorden. Och säker på att E kommer att vänta på mig och jag på honom. Livet är till för att levas. Det är bara att bita ihop, kämpa på och tänka "det som inte dödar dig, gör dig starkare".

Jag planerar att vara stark som en kortväxt, blåögd, skånsk oxe när jag kommer tillbaks till Europa den 3 juli.

Jag vet inte.

Framtiden. Jag vet inte mycket om den, men kan ändå inte sluta tänka på den.  Om fem år till exempel, jag har fyllt trettio och det är 2016. Fem år bort. Jag vet inte.
Jag vet inte vad jag gör om fem år, kanske är jag superstressad trebarnsmamma som skjutsar till fotbollsträning och steker plättar, kanske jobbar jag på en skabbig snabbmatsrestaurang, snäser åt kunder och har stekfett under naglarna. Jag vet inte.
Jag vet inte var jag är om fem år, kanske bor jag i mina föräldrars gamla hus på landet i Skåne, kanske sitter jag i en flashig skyskrapa i New York med Missonimattor på golvet. Jag vet inte.
Jag vet inte vem jag är om fem år, kanske har jag kortklippt hår, finnar och tandställning, kanske är jag knubbig, krokig och kalascool. Jag vet inte.
Jag vet inte hur världen ser ut, hur mycket pengar som finns på mitt konto, vem som är mina grannar, hur mycket jag gillar min chef, var jag handlar min mjölk, vilken färg mitt nagellack har, vem som är statsminister i Sverige, hur man bakar lyckade wienerbröd, om det har kommit en Sex and the City 3 eller om melodifestivalen är ännu sämre om fem år.

Jag vet bara en sak. Jag vill vara med honom.

Att upplysa er om sånt som hänt.

Idag avslutas den här terminens två första kurser med inlämning av två uppsatser. Jag blev färdig igårkväll, nu måste jag bara ta mig till andra sidan stan och skolan och lämna in dem. I tisdags skrev vi tenta, före det har vi haft två muntliga redovisningar och en hemtenta, plus inlämningsuppgifter en gång i veckan. Det är mycket helt enkelt, mycket som ska göras, fast vi inte är i skolan så himla många timmar i veckan. Tyskakursen har jag tyvärr pausat lite också, ska försöka få nåt gjort på den nu i helgen innan vi kör igång med två nya kurser nästa vecka.

Eric kom alltså inte förra veckan. Det var riktigt hårt. Inget han kunde hjälpa naturligtvis, han blev sjuk och gick på penicilin tills igår, men det var ändå väldigt hårt. Det handlar om inställningen. Jag har varit utan honom längre än så, men när lägenheten är städad, bacon inköpt och middag med vänner inbokad så är det trist och hårt och sorgligt att han inte kom. However, jag fick sms efter tentan i tisdags med en bild på hans flightreservation som  han har gått och bokat, bara sådär! Så nu kommer han på onsdag, stannar tills på måndag och sen ska jag till Frankfurt fyra dagar senare! Känns mycket bra i magen.

Australienfixandet tar också mycket tid och energi. Min handledare på skolan är värdelös, har ingen koll på något och papperna tar över mitt liv känns det som.. Har iallafall kommit in på skolan nu, så så snart jag har mitt stipendium så ska jag boka en flygbiljett och sen finns det INGEN ÅTERVÄNDO! Och det känns bra, jag är exalterad och glad och spänd och jag kommer naturligtvis sakna Eric vansinnigt mycket, men också mina fina klasskamrater, Emelie och Malena och Gabriella och en massa andra gamla vänner, Frankfurtfolk och så vidare. Men det får jag tänka på sen, när jag är hos Eric i Frankfurt och väntar på att terminen i Adelaide ska börja. Nu en dusch och lite lunch!

I can put up with a lot of shit that this long-distance relationship causes. I have accepted going to couple's dinners by myself, sleeping next to an empty pillow, missing out on exciting things he does with his friends, watching "our" shows alone, and seeing couples in love on the bus without him there to satisfy my need for a kiss. But when he is supposed to come tomorrow, and suddenly it turns out he doesn't. My heart breaks in an instant and I miss him more than ever.

Att en gång i tiden ha varit lite längre än sin lillasyster..

Är det konstigt att folk trodde att vi var tvillingar? Här är Jannicke 3 år och jag 5 år. Nu för tiden är hon 20 cm längre än mig. Och vi håller inte handen så ofta. Mamma gillade när vi matchade och har själv sytt våra klänningar. Hon är redig min syster, väldigt redig och väldigt lång.






- Posted using BlogPress from my iPhone

Att förbereda en presentation.

Idag har jag spenderat hela dagen i skolan, med min dator i knät och fyra klasskompisar i örat. Vi satt i biblioteket nere i Västra Hamnen och jobbade med vår presentation som ska framföras på torsdag. Det gick bra tror jag, lite diskussioner blev det, men vad jag vet så är vi fortfarande vänner och det är såå mycket bättre att jobba med människor som man har något gemensamt med, som man kan lite på och som man vet vad man har.
Biblioteket som hör till Malmö Högskola är en inspirerande plats också, tycker jag. Stort, ljust och luftigt med soffor, grupprum, cafeteria, stolar kring bord och fåtöljer som sittplatsalternativ. Synd bara att det ligger så långt bort från min lägenhet; när jag är ledig från skolan orkar jag aldrig ta mig ur pyjamasbyxorna för att sätta mig där och plugga.
Vår presentation ska handla om leet, 1337, ett internetspråk som först användas av hackers i början av internet- och datoreran, men nu har spridits till chatrum och social media. Riktigt intressant är det, fast jag känner mig som en farmor-n00b. Typ en gammal, omodern människa som inte riktigt är med i svängarna.
I övrigt intet nytt. Jag går fortfarande och väntar på ett Letter of Acceptance från universitet i Australien, jag drömmer fortfarande om cash till en Japanresa och jag saknar fortfarande min pojkvän. Vi säger så.

Att sammanfatta bloggen:

Att hata den blinkande pinnen.

Den där blinkande jäkla markören gör mig så himla streesad! Jag har tid på mig idag och jag vet att jag borde skriva en massa och få undan saker, men när den blinkar loss så blir jag galen och gör såhär istället: aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa , eller såhär: jjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssshhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhheeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeehhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh. OOch så bara sitter jag och tittar på de långa raderna av bokstäver. Börjar google idiotiska grejer, kollar Facebook ännu en gång eller bara sitter och tittar på mina fötter. Motivation. Jag vet ju att jag hatar mig själv när kjag spar allt till sista minuten. Faktan finns här inne, i lilla kokosnöten, men den vägrar komma ut genom fingrarna och få rätt tangenter nertryckta. Suck. Att blogga gick ju uppenbarligen bra.

Att fota sin frukost för pojkvännens skull.

Sen jag kom tillbaks från Frankfurt senaste gången har min lilla hjärna sysselsatt sig med framtidsplanerande på hög nivå. Det lite onödigt på ett vis för att jag vet ju var jag är och vad jag gör de närmsta två åren. Men jag kan ändå inte sluta, detta skyller jag på tre personer: Linda, Angelica och Yvonne. De får mig att längta efter nya tider. Idag har jag svurit över de tusen olika tyska grammatiska ändelser som finns och sen åt jag bacon och fil med hallon till frukost.
Gud vilken värdelös bloggerska jag är. Inget sammanhang, inget intressant innehåll. Ber om ursäkt med det och skickar en bild som togs för Erics skull. Man skulle kunna säga att den här bilden är rekvisita i vårt distansförhållande. Blir det bra så?




- Posted using BlogPress from my iPhone

Att vara lite cheesy fast på allvar ändå.

Det är fredag och Eric är in the pub med våra vänner, dricker öl och skrattar och här sitter jag och kollar på Jersey Shore. Det här är vardagen och verkligheten som jag har valt. Jag trivs, det känns rätt i magen att vara här och inte där, jag utvecklas och växer. En kärlek som har klarat mer än ett år av distansföhållande är en stark kärlek, det tror jag på. Det har aldrig funnits något alternativ, förstår ni inte det, ni som ifrågasätter och skakar skeptiskt på era huvud, man kan inte avsluta något som är som syre för en. Varför skulle vi göra slut, säga hejdå för alltid när vårt förhållande under ett hjärteskärande avsked på en flygplats i Tyskland just då var det enda som jag var riktig säker på. När jag flög från Frankfurt förra året var jag ledsnare än jag någonsin varit, men i både hjärta och hjärna fanns, och finns fortfarande, en klar låga av vilja och tro och hopp. Utan honom är jag inte hel och min hand är tom. Med honom är mitt leende bredare, mitt skratt högre och mitt liv komplett.
Jag klarar många ensamma fredagkvällar till eftersom jag vet att tunneln som jag befinner mig i är självvald och jag kan se ljuset i slutet av den.
(Och i ljuset ser jag silhuetten av en lång, snygg man som sjunger Maria Mena-låtar och äter bacon. Han väntar på mig.)

Otroligt osmickrande bild på E, men jag är rätt söt iallafall. Också ligger jag med huvudet i hans knä, mys!