Jag är redo för D-land.

Jag har börjat förbereda mig på alla sätt och vis nu. Jag gör mig redo för att flytta till Frankfurt över sommaren och jag längtar som bara den. Jag kollar vädret i FFM hur ofta som helst, jag mailar med jobbet, jag läser Twitter från Angie, jag kollar uppdaterar bloggar hela tiden, jag planerar utflykter, middagar, happenings och saker jag vill göra så fort jag kommer dit. Jag vill dricka Ebbelwoi på Anglo, jag vill titta på The Big Bang Theory med grabbarna, jag vill rulla köttbullar åt dem och sucka när de ständigt rapar i min närvaro. Allt det där som jag saknar med Frankfurt.  Dessutom hoppas jag få ihop nån form av "SvenskaaupairersomjobbadeiFrankfurtförraåretåterträff". Vi får väl se. Nån kan väl komma iallafall, och jag personligen ska ju vara där väldigt länge så förhoppningsvis blir det en utekväll eller tre med de gamla godingarna från Schweden.
Sommarlov. Longer stretches of Eric-time. Yes please. Det är liksom dags nu, min kropp och mitt psyke börjar tröttna. Det märks att jag de senaste månaderna bara träffat Eric ytterst sporadiskt och kortvarigt. En helg var femte vecka är inte nog. På tre, fyra dagar hinner man bara säga hej, kramas och vara glad för att sen bli deprimerad igen direkt efteråt. Det är liksom för komprimerat, för mycket känslor och saker som bör sägas på för kort tid.

Idiotjävlar.

Känner att det är på tiden att jag också yttrar mig om den irritation som alla normala människor i min klass känner gentemot dem som inte är normala. Just nu är vi väl en.. 100 pers kanske (?) som läser två kurser parallellt, dessa människor kallas alltså just nu klasskamrater. Och i denna saliga blanding av människor finns 10 svenskar som jag gillar, nån amerikan, kanadensare och nån till som är helt okej. Säg 20 stycken sammanlagt då, som jag tycker har hjärta och hjärna på rätta ställena. Resten är jag antingen totalt likgiltig mot eller vill kräkas på. Resten av det här inlägget ska handla om de jag vill kräkas på. Mitt största problem med denna samling människor, och jag inser att dessa åsikter inte är särskilt smickrande för mig personligen men det måste helt enkelt sägas, är deras idioti. De öppnar munnen på helt fel ställe, eller så öppnar de inte munnen alls. Alla deras frågor, åsikter, tankar och kommentarer är idiotiska. Jag orkar knappt ens tänka på det mer.
Förra terminen retade vi oss mest på de som har kommit in på programmet trots att de pratar engelska som en bunke femåringar och aldrig fattar nåt. Denna terminen retar vi IHJÄL oss på alla självutnämna besserwissrar och deras never ending svenglish.

Vad finns det mer att säga? Suck.

(Med viss reservation för att jag kommer bli en sån själv när jag ska plugga i Australien till våren...)

Borrrrrrrr.

Jag har i och för sig aldrig haft hål i tänderna som behövt lagas hos tandläkare, men jag är hyfsat säker på att den där borren som folk på film alltid är så rädda för inte kan vara värre än det konstanta borrande som pågår i lägenheten bredvid mig. Ett gäng danskar håller på att göra om en del av studenthuset till pizzeria/café som enligt uppsatta a4-lappar ska öppna i augusti. Fin idé, visst, men det eviga slagborrandet när de river innerväggar och hugger i sönder stentrappor gör mig galen och framkallar migrän på samma gång. Jag kan inte plugga alls! Hela förmiddagen gick åt till att hitta luckor i borrandet så att jag kunde samla källor till grammatikuppsatsen, men så fort jag hann slå ifrån tvn och få fram Google Scholar körde de igång igen. Dessutom röker de där inne, långa, fula cigaretter som framkallar en äcklig, dansk rök som letar sig in i trapphuset och vidare in i min fristad här i studenthuset. Studenthus. Ringer det nån klocka? Jag bor här för att kunna plugga, så snälla, irriterande, gultandade danskar: SLUTA BORRA FÖR HELVETE!!

London baby!

London var fint. Men det känns lite tjatigt att återigen dra upp hur fin min pojkvän är och hur mysigt jag tycker det är när vi ses. Får jag lov att köra tre meningar om Londonresan bara? Tack, då gör jag det. 1. Vädret var underbart och soligt hela tiden så vi tillbringade många timmar omkringvandrandes tillsammans med Erics bror och hans flickvän som vi ju också sov hos, i deras fina lägenhet typ 150 meter från Trafalgar Square. 2. Bröllopet mellan Kate och Wills (som de kallar honom i England) var så vackert och stämningen i stan oförglömlig, lilla jag som gråter och uppskattar bröllop i vanliga fall var utom mig av glädje och hade gåshud vigseln i genom. 3. Vi åt chicken pie, belgiska våfflor, drack vin, dansade med nya och gamla vänner, jag shoppade ett par sommarsandaler, snygga solglasögon och en ring, Hampstead Heath besöktes och vi hade många timmar i rad på oss att vara nära och skratta och pussas.

Färdig! Det var väl inte så farligt? Även om meningarna var i längsta laget.

Annars är läget här i Rosengård okej, jag trivs sämre nu på sommaren ska villigt erkännas. Det känns som om alla freaksen kryper fram från sina gömställen. Folk smutsar ner, kastar fimpar från balkongerna, lämnar hundbajs på gräsmattan och gräver lösgodis med bara händerna på CityGross. (Men det där sista gör de på vintern också..)
Vi har en del att göra i skolan och mer ska det bli, det handlar om självdisciplin och tummen-ur-röventänk fram till sommarlovet, det tänker iallafall jag satsa på. Dagarna till juni och Eric är räknade även om jag har fina vänner här också, både brevid mig i föreläsningssalarna och hemma på landet.

Puss å hej!

God, my brain is boiling!

Det finns så himla mycket jag vill ha. Som jag önskar åt mig och de som står nära mig. Det finns en massa riktningar mitt liv kan ta och en massa alternativ som jag tycker om och hoppas på. Jag ser fram emot framtiden och är samtidigt rädd för den, för att mina förväntningar är för höga och för att saker och ting skär sig och går sönder. Samma saker som jag är orolig för kan i nästa stund vara de som jag längtar efter mest. Jag kan knappt tänka på allt utan att få ont i magen och tårar i ögonen, jag vet ju vad jag vill, men inte hur jag ska få det och jag är egentligen livrädd för att prata om det utan att peppra i trä konstant, men samtidigt mår jag bra av att blotta mig för mina vänner och innerst inne är det skönt att bekänna färg ibland. Suck. Väldigt emotionell just nu tror jag, vet inte om jag ska skylla på Eric, våren eller nåt annat. Ville bara få ut lite bokstäver på en internetsida. Hej.

The woman who fueled all this, Bethenny Frankel, my favorite famous person at the moment.

Högtidstid.

Jag borde koncentrera mig på att lära mig de internationella fonetiska alfabetet och de olika ljudens positioner i munnen, men istället slösar jag bort en hel dag framför datorn och olika intelligensbefriande realityshows. Suck. Solen skiner och min påsk har varit väldigt bra, tillbringad i familjens och goda vänners sällskap. Det började med en tradtionsenlig konstrunda med Malena i fredags; vi tittade på blommålningar, amatörkonserter, photoshopade bilder, halva skyltdockor med gasmask och fina skånska oljemålningar som gav mig gåshud.
I lördagskväll var det party hos Emelie och Martin i Sjöbo, knytkalas, där jag stod för sallad och bröd. Hela två barn medverkade på festen och det slog mig att jag är nog fan så vuxen nu, så vuxen att ett barn eller tre inte är ovanligt eller konstigt. Det var ett stort ögonblick för mig. Särskilt som jag även lyckades göra den analyserande kopplingen att Erics och mina vänner i Tyskland alla är minst fem år äldre än mig och där har ingen barn än. Tydligen så är inställningen till barn- och familjeliv lite annorlunda i storstaden Frankfurt än i idylliska Sjöbo.
Vi åt gott, skrattade och snapsade och när de hade blivit mörkt och efterrätten var bortdukad plockade Martin fram gitarren och så sjöng och nynnade vi alla efter bästa förmåga. Det var väldigt mysigt och jag uppskattar dessa fina, jordnära, riktiga vänner så otroligt mycket. I bakhuvudet fanns dock Eric och tankar på hur orättvist det är att jag förr i tiden alltid blev låtsasfru till Andreas. Vi var de stående singlarna och det kunde reta mig att han var min automatiska sällskapsman och bordskavaljer, men NU, nu har jag ju en egen kavaljer, en riktig man som jag vill ha med mig på fest, visa upp, kramas med och förbereda knytkalasmat med, men så är han aldrig i samma land som jag och då blir det jag och Andreas ändå. Stor suck på det.
Igår blev det kvalitetstid med bror, vi grillade och kollade på film och pratade och han var förstående och allvarlig, en lagom lång minut eller så, då han sa att han fattade att det var jobbigare att vara på fest när Eric inte var med. Sen körde han till sin flickvän och jag kollade mer film, inbillade mig att jag hörde en massa konstiga ljud och sen gick jag och la mig när ögonen inte vill vara öppna mer.

Imorgonbitti ska jag få skjuts med pappa till Malmö tidigt på morgonen, gå i skolan och kanske tvätta lite kläder så jag har nåt vårigt att ha på mig i London. På torsdageftermiddag hoppas jag springa in i en snygg tysk på Heathrow och då ämnar jag klamra mig fast honom sen hela helgen. Njuta av solskenet, kanske handla ett par Chloë-solglasögon som jag spanat in och eventuellt crasha Kate och Williams bröllopsfest. Ska bli härligt!

Påskärringatime!

Det är skärtorsdag och jag kan inte låta bli att tänka på det gamla goda tiderna, på Starrarp och påskkärringar. Hemma hos oss på landet gick det till så att jag, Jannicke, Malena och Anja gav oss iväg längs landsvägen med läppstiftsröda kinder, kajalfräknar och tjocka röda läppar. Vi hade hucklen på huvudet, förkläden, gamla blommiga blusar och färgglatt skulle det vara, så färgglatt som möjligt. Ibland tog vi med oss hemmatillverkade påskkort (målade på tre minuter och överhuvudtaget inte särkilt vackra) eller små buntar björkris med en fjäder eller två. Viktigast av allt var att man hade korg med sig, korg eller gammeldags kittel, men oftast korg, lättare att tömma. Sen knackade vi dörr, önskade grannar och bekanta och okända glad påsk, log sött och hoppades på en liten belöning. Det brukade vara godis, typ små påskägg i choklad, mjöliga dragéägg eller vanliga polkagrisar. Men hade folk inget godis hemma kunde vi få en guldtia, kanske rent av en tjuga om vi var mer än två. Det var så spännande och så fint att vandra där längs träd med gröna knoppar och snödroppar som trängdes undan av krokus och vilda påskliljor, vi pratade, skrattade, tuggade lite karameller och njöt av påsklov och frisk lantluft.
Många saker kan jag klaga på, men min barndom är fan inte en av dem.

Kungens tal.

Kom på att jag glömt att berätta för er, kära vänner, att det finns en väldigt bra film som ni borde se. För några veckor sen fick jag äran att hänga med Ulrika, Emma och Malin hem till Ulrika, vi gjorde ceasarsallad och färgade hår och avslutade med en bio; King's Speech. Verklighetsbaserad film om King George, spelad av Colin Firth, och hans problem med stamning. Den var lågmäld, fin och med en underbar torr brittisk humor samt ett tårdrypande slut. Rekomenderas alltså varmt. Dessutom gillar jag: 1. Det faktum att Mr Firth fick en Oscar för sin rollprestation, absolut välförtjänat. Och 2. Colins fru Livia's blogg som jag följer sen nåt halvår, lyxig brittisk blogg, full av vackra kläder och bilder.

Børn.

Passar på att blogga en snabbis så här på jobb. Lille V har somnat i fosterställning i undre delen av en våningssäng och jag hämtar andan i en soffa full av yoghurtfläckar och legobitar. Han är söt, min lille passeunge, men även extremt vild och ansträngande att ta hand om. Jag vill inte lämna ut honom och hans problem i offentligheten, men jag kan säga att det finns en del omständigheter som gör att han blir svår på nåt vis. Fast go och söt också såklart. Dessutom, har jag upptäckt idag, mycket lugnare och tystare när inte storebror är hemma. Vi ska hämta honom på förskolan sen så då blir det väl livat igen. Barn är något av det bästa jag vet och med det i åtanke är det svårt både för andra och för mig att förstå varför jag inte vill bli lärare. Blir till och med avundsjuk när Malena pratar om sitt jobb på förskola i Sjöbo, alla de söta barnen och deras kommentarer, ha hand om utvecklingssamtal och planering, fast lön och trevliga arbetskolleger. Det vill jag också ha! Fast ändå inte! Eller jo, lön och kolleger tar jag gärna såklart.. Ser framemot sommaren då jag ska göra just det som lockar när Malena pratar om det, jobba på förskola. Har jag berättat det här i bloggen innan? Sommarjobb på amerikanska ambassadens sommarförskoleverksamhet i Frankfurt. Blir en utmaning och ett projekt att bita i som förhoppningsvis också kan inbringa lite cash då studiebidraget ju inte kommer på sommaren.
Jag lär mig väldigt mycket på mina barnvaktsuppdrag, det är nyttigt och intressant att se hur saker och ting funderar i olika familjer, hur uppfostringsmetoderna ser ut och vilka lösningar folk väljer åt sina problem. Mycket av tankarna som kommer är sånt jag registrerar att jag inte vill använda mig av. Min nannymetod funkade i tre olika familjer, mycket för att jag var med barnen 45-80 timmar i veckan. Att barnvakta några timmar en dag i veckan är en helt annan sak och istället för att ta itu med egenskaper och vanor hos barnen som jag inte uppskattar så är det lärare att hålla uppfostringen på en låg nivå och istället se till att jag inte rubbar mina principer men samtidigt inte har energin och tålamodet att börja om varje gång jag kommer.
Blev det en tråkig bloggpost nu? Ber om ursäkt i så fall, men bloggen speglar ju insidan av mitt huvud och den kan jag inte alltid påverka.

Nu ska jag göra en kopp te och försöka bota min heshet och förkylning. Hejdå!




Bild från helgens scoutäventyr.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Östra hamnen.

Hänt i veckan.

Hej mina vänner!

Jag är tillbaks i affärer som man säger på engelska! Har jag dragit det skämtet innan så ber jag om ursäkt. Det är hektiskt i mitt liv i Sveriges framsida och därför har bloggen bortprioriterats. Helgen som gick spenderade jag på övernattning och scoutbus med en bunke småscouter hemma (?) i Vollsjö. Fan asså, det var andra tider när jag var liten, nu är ungarna ohyffsade, ointresserade och odrägliga. Inte alla, men tillräckligt många för att det ska vara sorgligt att se.
Helgen före det var Eric på besök! Åh vad mysigt vi hade det! Och fast det bara var tre dagar så hann vi ändå med en del tyckte jag. Bland annat hängde vi i Köpenhamn en dag tillsammans med vänner som var på besök där från Tyskland. Väldigt solig dag med mjukglass, sightseeing också fick jag ju vandra omkring med min hand i Erics och bara det är så himla fint tycker jag. Mina vänner, de två av dem som hade tid, kom och åt hamburgare med oss på söndagkvällen. Det är viktigt för mig, har jag insett, att mina vänner lär känna E och att han lär känna dem, jag vill att de ska gilla honom så som jag gillar deras pojkvänner. Det går bra, såvitt jag vet så hatar ingen varandra iallafall.
Passade även på att boka tre flygresor inför våren och sommaren; en till London om lite drygt två veckor (ska hälsa på Erics bror och sola oss och fira bröllop med Kate och William), och två till Frankfurt (eftersom jag måste hem mitt i sommaren och volontära på scoutläger). Det känns bra att ha det under kontroll och planerat, så vet man att det blir av.

I skolan är allt under kontroll tror jag. Imorse skrev jag en tenta som jag missade tidigare i våras när vi var i New York. Fick även reda på resultatet i sluttentan i samma kurs, läraren predikade i tio minuter först om hur besviken han var på oss, fick ont i magen och började tugga på underläppen, men det blev ett B iallafall som jag är väldigt nöjd med. Flummiga, djupa uppsatser är inte min grej. Jag har fina vänner att umgås med och de nya kurserna i grammatik och fonetik är riktigt intressanta, om än hyffsat komplicerade..

Till helgen blir det fest och kretstävling och sen är det snart påsk och sen är det snart Londontime och sen är det snart maj och sen är det snart tentadags igen och sen är det snart dags för sommarlov och Eric och Frankfurt! Tiden går, det vet jag att jag har sagt många gånger förr, men jag tänker på det väldigt ofta. Snart har jag lagt ett helt år av högskolestudier bakom mig. Vem hade kunnat ana att jag skulle palla stanna på ett ställe så länge? I'm impressed too.