Stress och fölseda.

Att komma tillbaks till Sverige var en chock som, trots att jag ahde försökt förbereda mig mentalt, jag inte var beredd på. Säga hejdå till New York, älskade New York, sitta på ett plan i åtta timmar utan att sova, vänta på Erics pappa ett bra tag på flygplatsen i Frankfurt, spendera tre korta timmar i Erics lägenhet innan nästa plan gick och sen sitta på det planet och sakna Eric och New York och mina vänner utanför Sveriges gränser, sen komma hem, ta tåget med tre väskor, kliva in  i en kall och mörk och framförallt tom lägenhet. Det var bara för mycket. Jag kände mig trött, ledsen och ensam. Sov dessutom helt för lite och vaknade med samma känsla dagen efter, masade mig till skolan och fick reda på att ett första utkast till vår mid-term uppsats skulle vara färdigt redan på torsdag OCH jag hade bjudit hem åtta familjemedlemmar på trerättersmiddag på onsdagskvällen. PLUS att jag var tvungen att packa upp, plocka undan, städa och laga maten också. Behöver jag säga att jag kände mig lite småstressad?Som tur är så var jag extremt jetlaggad natten mellan tisdag och onsdag och satt och skrev uppsats från klockan två på eftermiddagen till klockan fem på morgonen. Helt sjukt, jag var verkligen inte trött, men jag behövde ju få skrivandet gjort så.. Sov sen tre timmar innan iPhonealarmet väckte mig så jag kunde gå upp och åka till dagens föreläsning. Då tog jag ett snabbt beslut som mestadels grundade sig på mina tunga ögonlock och min milslånga to-dolista: Jag somnade om. Gick upp två timmar senare och började putsa, feja, fixa och laga mat.
På kvällskvisten dök mor och far, bror och syster med respektive och mormor och morfar upp med blommor och presenter. Vi åt och hade trevligt på mycket begränsat utrymmme (läs: 25 kvm) och när hade gått hem, efter att mamma hjälpte mig att diska, tog jag tag i uppsatsen igen och svettades med den tills den var i princip färdig. Sparade skiten på en USB-pinne och gick och la mig.
Vaknade och masade mig iväg till skolan för att visa upp mina hopskrapade 1500 ord för klassen och få lite kritik och sådär och mindes samtidigt vilken dag det var. Min födelsedag! Jag är tjugofem år nu.
Efter skolan spenderade jag eftermiddagen framför tvn med alla skolböcker och uppsatstankar lagda åt sidan, svarade på grattis-sms och andades lite. På kvällen träffade jag en bunke trevliga kursare på en nyöppnad skotsk pub downtown Malmö, drack lite cider och umgicks. Även tre av mina engelskalärare var där och hängde med oss, kändes.. konstigt.
När ett tappert gäng vacka vänner från hemma hemma dök upp så gick jag till Friday's med dem och drack Vodka Cranberry (och halva Andreas' Bloody Mary) och skrattade. De är verkligen några av världens bästa, mina vänner. Jag måste helt enkelt ha gjort nåt rätt som har sådana vänner.. Alla skulle dock upp och jobba/plugga dagen efter så det blev inte så sent. Andreas stack till tåget och de andra tre körde mig hem.
Jag skypade lite med min pojkvän, åt en apelsin och däckade sen i sängen. Livet alltså, vad skulle man gjort utan det? Tack alla som grattade och firade mig! Ni är bäst!
Här kommer några bilder från kvällen. Tyvärr har jag ingen på klasskamraterna. Ni får föreställa er det istället.

Brors flickvän, systers pojkvän, syster och mamma hemma hos mig på födelsekalas. Oj vad de ser ut att ha roligt!

Barnbordet. Stackars Sofie fick sitta på sängen när stolarna inte räckte till.

Vuxenbordet. Papps, mormor och morfar. Här är stämningen också på topp ser jag..

Vännerna! Emelie, Malena, Tony och Andreas. Med drinkar och rejält partyhumör. Vi hade det roligare än vad det ser ut som..

Och så sista firandet med Eric framför datorn. Han är trött, jag är trött, det är därför vi tycker om varandra så mycket.